Idag läste jag en mycket klok och humanistisk signerad ledare i DN. Kolumnskribenten Göran Rosenberg fördjupar sig med artikeln ”Vad ska folk säga ? ” i mänskligt beteende med inriktning på anseende och eftermäle. Precis som jag själv under en längre tid obevekligt noterat har Göran Rosenberg kunnat se en koppling mellan vår förra statsministers Göran Perssons obekymrade excesser i de Grandiosa Sfärerna och vårt samhälles attityd och inriktning på kollektiv narcissism och oändliga behov på pubertal ironi och yta.
Göran Persson har uppenbarligen ett otröstligt behov av yttre belöning i försöket ett fylla det till synes oändligt stora svarta hålet i sin bristfälliga självkänsla.
Läste dessutom för någon månad sedan en annan debattartikel i DN av den mycket skarpsynte Mats Alvesson (070812) med innehållet inriktat på ”Grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel.” (Troligen en av de mest högtstående debattartiklar som publicerats i DN.) Det är för mig oundvikligt att se en koppling mellan Alvessons forskning och Rosenbergs mer journalistiska slutsatser.
Deras artiklar står verkligen för ”sig själva”, men jag vill lägga till några kommentarer utifrån min problematiserande läggning och mitt intresse för den av många undanträngda evolutionsläran.
Göran Persson gör dom enda handlingar han förmår i stunden. Han vet inget annat. Hans val att prioritera sin ”närfältsegoistiska” värld är ett resultat av den fenotyp som han blivit.
Generna har han med sig från födelsen (genotypen) men all lagring är ett resultat av den kollektiva miljö som livet passerat.
Vår kollektiva tidsanda har förändrats i mycket hög grad från ca 1980 talets början fram till nu. Den positiva framsidan är egentligen enbart teknologisk och materialistisk. (Fantasiska framsteg inom data och IT som ett resultat av jordklotets samlade kollektiva ingenjörssamarbete )
Däremot är kultursfärens förskjutningen mot det kortsiktigt egocentriska, ironiska, grandiosa, det häftiga, pubertalt coola, det roffiga, det smarta och det stora luftslottsbygget mycket besvärande och fruktansvärt tröttande för de personer som bär (bar) på höga ideal om godhet, långsiktighet, ärlighet, ömsesidighet, kollektivt ansvar och ett seriöst kunskaps samhälle.
Den handling en eller många människa kommer att göra, vare sig det är positivt eller destruktivt, kan endast påverkas av vår gemensamma kollektiva kultur och vår samlade förmåga.
Det är således enbart genom planering och kreativ kunskap för framtiden som vi kollektivt kan skapa ett framtida individuellt positivt handlande.
Liberalismens stora livslögn om individens ständigt ”Fria och Kloka Val” är tyvärr en lika stor virtuell utopi som kommunismens systemteori och religionernas gudstro.
Jag kan inte se någon större skillnad i de tre utopierna.
För att kunna leva i en långlivad marknadsekonomi krävs ett långtgående kollektivt ansvar och ett samhälle med både reciprok altruism likväl som äkta altruism.
Det är inte bara den fysiska miljön som behöver miljövård och eftertanke. Vår framtida kulturella och mentala miljö är som jag ser det minst lika viktig.
(Mentala växthusgaser kan vara livsfarliga för oss alla.)
Kan man kognitivt lära en svårt autistisk moder (utan fungerande empati) att med logik ge sina barn välfungerande omsorg och kärlek, ja då måste man kunna lära ”normalstörda” människor vikten av kollektivt ansvar, helt vanlig medmänsklighet och en trygg självkänsla utan behov av Grandiositet.
Även narcissistiska personlighetstyper borde med rätt metoder kunna undervisas i ordinär reciprok altruism. Men då gäller det att vi bär på en kollektiv samsyn som kan ersätta den gamla Guden.
