Medeltidens människosyn

Vad är en människa ? Vad är skuld ? Vad är straff ? Vad är vård ? Vad är risk och sannolikhet ? Är individen gjuten i betong en gång för alla?

Är en ung man som sitter frihetsberövad för mord under 10 år, samma individ när han kommer ut. Är inte alla celler utbytta ?

Har vi en kriminalvård som behandlar och vårdar eller är det ”straff” enligt en medeltida människosyn som gäller ?

Anders Milton vill stoppa alla mördare från att bli läkare.

Det skriver han i DN 20/11 -07. och får dagen efter stöd av DN;s ledarsida.

Orsakerna rör förtroende och att personer känslomässigt inte kan lita på en tidigare mördare.

Men vårt förtroende måste väl ändå vara kopplat till vår kunskap och samhällets förmåga att analysera, behandla och sätta gränser.

Argumentationen döljer ett flertal svarta hål i vårt lands annars så välutvecklade intellektuella kultur. Anders Miltons humanistiska människosyn ”läcker” här med tydliga generaliserande stigma-signaler.

Jag vill problematisera flera delar:

• 1. Föreställningen att just läkare skulle vara så speciella. Kan en före detta mördare få bli brokonstruktör?  Kan han inte ”plantera in” svagheter i dimensioneringen, så att många människor dödas i ett framtida broras. Taxiförare är inte heller lämpligt. Korvkioskägare är uteslutet, eftersom han kan spruta gift i korven. Gitarristen kan strypa sina medspelare i pausen.
  Vilket yrke kan vara lämpligt för en mördare, med Anders Miltons sätt att resonera.
  Jag kan inte föreställa mig att just läkaryrket skulle innebära en högre risk än något annat yrke. Möjligen precis tvärtom, eftersom uppsikten är så stark.
  Den irrationella känslan av rädsla beror på okunskap och vårt samhälles svaghet att hantera människans mörka sidor.
• 2. Ett av delproblemen finns istället på det generella planet, då vi skall avkräva personlig lämplighet för  läkare. Varje år utbildas en viss andel av läkarkåren, som saknar all form av personlig lämplighet, oavsett om de är mördare eller inte.
  I gruppen av högpresterare från gymnasiet finns en viss andel med olämplig läggning , antingen nästan grandios eller motsatsen nästan autistisk personlighet. Ingen av dessa  bör kunna bli läkare. Det är mycket möjligt att en tidigare mördare ingår i denna grupp och utesluts därmed  pga olämplig personlighet.
• 3. Nästa delproblem är att det med stor sannolikhet finns lika många orsaker till mord, som det finns unga mördare.
  I botten finns vanligen en viss typ av personlighet och ofta kan nog mördaren belastas med någon form av personlighetsstörning eller kraftig psykologisk obalans. (Åtminstone när vårt samhälle befinner sig i fred och allmän harmoni.)
  Ibland kan det dock vara de yttre omständigheterna som under lång påverkan även får en ”normal” medborgare att kunna begå ett mord. Grava brister i föräldrarnas omsorg kan i vissa fall leda till desperata handlingar, utanför den normala människans kontroll.

Det centrala är att man inte kan behandla alla mördare lika. Orsakssambanden är komplexa.

Jag har inte den yrkesmässiga kompetensen att bedöma hur stor andel av mördarna som lider av icke behandlingsbara personlighetsstörningar. Denna grupp kan självklart inte bli läkare och troligen skall de flesta i denna grupp vara inlåsta på institution, åtminstone till den ålder då hormon- och signalsubstansbalansen i hjärnan förändrats till det kontrollerbara.

Men en viss del av mördarna är med största sannolikhet behandlingsbara och kan efter många års frihetsberövande och professionell behandling komma ut som fridfulla och revanschsugna människor, som också med rätt stöd kan göra stor nytta och delvis kompensera sina tidigare onda handlingar.

Dessa skall då självklart kunna bli läkare om de har den rätta begåvningen i övrigt. Läkare eller vilket yrke som helst. Om detta inte är rätt, ja då är dom inte färdigbehandlade.

Sedan har vi den stora frågan om Brott och Straff.

Fast året är anno 2007 , har vi ännu inte gjort upp med den medeltida synen på brott och straff. Det är faktiskt 150 år sedan evolutionsteorin lades fram och numera är evolutionsläran en självklarhet inom naturvetenskap, neurofysiologi, medvetandeforskning mm .

Men inom juridik och kriminalvård talar man fortfarande om skuld, straff och att sona sitt brott. Den irrationella verklighetsbilden lever kvar, snarlik den religiösa övernaturliga skapelseberättelsen.

I en rationell verklighetsbild är det handlingen som skall beivras och straffas för att uppnå den allmänpreventiva effekten.  Strafftiden bestäms av vetenskapliga studier till ett avpassat antal år pga handlingens art och vilket stigma man måste lägga på denna handling i förhållande till den allmänpreventiva kraften, som erfordras för respektive enskild brottstyp.

(Dvs inte som nu på grund av subjektiva politiker eller andra personliga tyckanden hos enskilda åklagare och alla former av proffstyckare.)

Förövaren som också är ett offer i den rationella verklighetsbilden, skall behandlas/vårdas till en normalfungerande människa.
Detta kallas för behandlingstid som då kan vara lika, längre eller kortare än strafftiden.
Till detta kommer den sk säkerhetstiden som kan vara ett nödvändigt tillägg på behandlingstid och strafftid som måste påföras de handlingar som gäller liv och död. Den allvarliga händelsen får helt enkelt inte återupprepas. Säkerhetsbedömningen i behandlingen måste vara tydlig och bestämd.

Behandlingstiden kan både i praktiken och i teorin vara oändlig eller om man så vill livslång. Detta gäller då för en mindre grupp personer som är födda med eller har förvärvat grava personlighetsstörningar som aldrig kan behandlas friska.

Till skillnad från nuläget då vi har en uppdelning mellan kriminalvård och rättspsykiatrisk vård,  menar jag med bestämd övertygelse att vi i en framtid skall ha en institution för frihetsberövande, tex benämnt ”Rättsmentalvård”.
Beroende på personlighet och störningens eller felbeteendets art har den moderna Rättsmentalvården en bred meny av utredningsresurser och behandlingsmodeller

Den nuvarande uppdelningen skapar en illusion att personer som inte har  en allvarlig psykisk störning skulle ha haft en bättre och annorlunda förmåga att göra sin handling på ett annat sätt än vad som nu skedde.
Lagen anger att personer utan allvarlig psykisk störning därmed skall särbehandlas och dömas till ”straff” i dess gamla mening.
Detta bygger helt och hållet, på en närmast övernaturlig föreställning om människan.
Men konsekvensen av evolutionsläran blir ovillkorligen en rationell verklighetsbild.
Dvs, den handling som en förövare har gjort, kunde inte ha gjorts på något annat sätt, än vad som faktiskt hände.  Att just den personen gjorde denna handling, i detta bestämda ögonblick är att betrakta som en deterministisk och ofrånkomlig händelse. Att kunna spela tiden baklänges är inte möjligt så länge relativitetsteorin gäller. Det är dags att vi förstår att den specifika handlingen i en given situationen är ett resultat av miljoner eller miljarder av tidigare samverkande processer, som skett i tidsfönster före handlingen.
Gärningsmannen blir således ett offer samtidigt som han/hon är förövare.

Jag vet att många blir illa berörda, men jag hävdar å det bestämdaste att det är en konsekvens av evolutionsläran. (Vill man påstå motsatsen så vill jag gärna se den logiska bevisföringen som kan hantera detta.)
Gärningsmannen döms således till ett frihetsberövande eller i enkla brott till böter. Gärningsmannens frihetsberövande har då endast två funktioner. Hindra upprepning/skydda omgivning samt att med alla till buds stående medel behandla/vårda gärningsmannen så att den onda handlingen inte återupprepas, med lika sannolikhet som hos befolkningen i genomsnitt.
Straffet eller strafftiden har inget med gärningsmannen att göra. Det är endast handlingen som beivras mht allmänprevention.

Detta resonemang gäller oavsett handlingens art. Det som till slut avgör hur långt frihetsberövande som är nödvändigt, är således en kombination av strafftid, behandlingstid och säkerhetstid.

Att kriminalvården i dagens kultur tvingas att ha en annan huvudinriktning är en helt annan sak.

Att brottsbalken har ett språkbruk som hämtad ur en historie- eller sagobok som utkom före Darwins evolutionslära är också en annan sak.

När skall modern naturvetenskap, systematik, logik, modern människosyn, vetenskaplig och evidensbaserad behandling få genomsyra all vår hantering av de människor som misslyckas att hålla sig inom lagens råmärken.

Jag undrar !