Hela samhällets humanistiska kultur grundas i begreppet Trygg Anknytning. Den destruktiva motsatsen är “Desorganiserad Anknytning”.
Barnens grundtrygghet och verklighetsbild bottnar i en känsla av trygg bas, själva fundamentet för en god och humanistisk vuxenindivid.
I SVD idagsidan har man den senaste tiden skrivit om detta med Anknytningsteori. Läs och begrunda med start i artikeln Tryggare kan barnen vara och klicka er sedan vidare till de andra artiklarna. Om ni sedan vill gå vidare kan ni göra som jag gjorde förra året att köpa boken “Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga relationer” av bla Anders Broberg. Den var lärorik, men möjligen tung med alla vetenskapliga hänvisningar. Därför hoppas jag på en något mer lättläst “Anknytningsteori i praktiken”, den fortsättning som skall komma till hösten.
Jag tänker: Varför kopplar vi inte en obligatorisk utbildning i Anknytningsteori till rätten att få Barnbidrag.
I alla samtal om ångestfyllda unga tjejer, aggressiva pojkar och våldtäkter finns med stor säkerhet ett helt universum av förbättringar att möjliggöras via kollektiv kunskap i Trygg Anknytning.
Rationell kunskap ersätter behovet av demonisering och dogmatiska föreställningar.
Min dotter som snart är tre år har precis börjat på dagis ca 15 timmar i veckan, det känns lagom, men jag inser att det är få förunnat att kunna ha barnen hemma så mycket.
Annars är det närmast praxis att sätta barnen på dagis på heltid från ett års ålder. Det är en mer eller mindre kollektiv lösning som glorifieras av många vänsterpolitiker, det vore intressant att höra vad du tycker om detta.
Daniel nu är vi inne på minerat område i genusland och dessutom är detta en komplex fråga i många dimensioner där påverkande faktorer bildar återkopplingssamband.
Min grundläggande åsikt är :
1) Barn har olika personlighet. Detta måste vara den grundläggande styrparametern.
2)Föräldrarnas förmåga att uppnå Trygg Anknytning varierar.
3) Med ur anknytningssynpunkt “optimala” föräldrar tål barn mer frånvaro i tex dagismiljö. Har man en trygg bas som man vet finns som en flygplats så kan man flyga längre bort.
3) Vid ett års ålder är jag mycket tveksam till dagis överhuvudtaget när jag beaktar begreppet Trygg Anknytning.
Jag kan tänka mig att det kan fungera positivt för vissa trygga barn om de är på dagis 2-3 timmar eller max halvtid men aldrig aldrig heltid. Det beror ju också på dagiset. Om man har turen att få en unik dagmamma kan nog halvtid fungera bra, men helst då i hemmet
3) Vissa barn klarar nog mellan 4-6 h per dag från ca 2 års ålder men heltid är jag mycket tveksam till och de riktigt introverta personligheterna tror jag mår bra av max 3-4 h per dag på ett dagis.
Vi valde medvetet några timmar dagmamma till våra två första barn när dom var i denna ålder.
4) Från ca 3 års ålder kan man nog i många fall gå upp till 6 h per dag om barnen mår bra och älskar dagis. Sånt märker man. Våra tre barn hade turen med små dagis och jättebra personal så vid tre års ålder var de nog där 25-30 h i veckan. Vi hade turen med mormor där vi bor och dessutom så tog främst min fru någon kortare arbetsdag så att det vart ca 6 h per dag. (Jag hade precis startat egen firma. Typiskt män!!)
5) Vid 4-5 års åldern var de nog 7-8 h på dagis. Men vi har valt att bo på en mindre ort där det mesta är småskaligt och lugnt.
Det jag länge har hakat upp mig på är föreställningen om att dagis kan fungera som ett läkande verktyg som kompenserar för föräldrarnas känslomässiga brister. Det finns nog främst bland vänsterpolitiker en sådan förhoppning och föreställning att dagis kan läka känslomässiga anknytningsbrister som skapats av vissa föräldrar med bristande förmågor.
Detta är en direkt felaktighet. Det dagis kan göra är att kompensera för föräldrarnas bristande pedagogiska förmåga och tid att leka och lära. Men har barnet otrygg anknytning från hemmet, så blir nog dagis en stressfaktor som inte förbättrar otryggheten.
Dagis är bäst för de barn som mår bäst, tvärtemot mot vad vissa politiker försöker tro. Barn med otrygg eller desorganiserad anknytning behöver få hjälp i hemmet tillsammans med föräldrarna.
Det är därför att jag skriver om att man borde koppla utbildning i Anknytning till rätten att få barnbidrag. Dessutom skulle det vara bra om det fanns resursstöd för föräldrar som inte mår så bra. Problemet är bara kostnaden och integritetsproblematiken. Det är bevisligen svårt att hjälpa, utan att samtidigt kränka. Här behövs skickliga metoder som inte skuldbeläggger för då går allt i baklås.
Daniel lägg tid på anknytning. Vet du vad jag gjorde med mina tre barn. Vi gick på Bibblan och lånade massor med böcker i två plastpåsar. I stort sett varje kväll från ca 2 år tills barnen vart 7-8 år läste jag sedan saga i sängen med barnet liggande på ena axeln. Många många sagor vart det. Sedan hade vi några sångböcker så att vi varje kväll försökte vi avsluta med en liten sång.
Eftersom jag är tekniker fick mina barn lära sig vad en rörmokare gör redan vid 4 års ålder. Det fanns en bok med sprängskisser på hus. En av grabbarna älskade den.
Den andra ville läsa om Jonatan på Måsberget en sisådär 200 gånger.
Läsa saga är en överlägsen anknytningsmetod i jämförelse med barnens eget TV tittande som nog bör begränsas till högst en timma per dag upp till 8 års åldern.
Kvalitetstid finns det men det kan aldrig kompensera kvantitet.
En het viktig potatis. Vill börja med att tipsa om Magnus Khilboms skrift: Om små barns behov och utveckling.
Den finns på myndigheten för skolutveckling. Om man googlar på tidig anknytning hittar man en del ok c-uppsatser i ämnet.
Som jag nämnde i något annat svar är jag chef för ett par förskolor och brottas mycket just nu med vad bra kvalitè på en förskola är.
Jag brottas med problemet att hitta kompetent personal som fattar att det är interaktionen med barnen och en sund barnsyn som är a och o. Många barnskötare har en utbildning som inte räcker till, många i förskolan är outbildade, och förskollärare är det brist på. De som utbildar sig saknar stora delar om de små barnens utveckling och behov.
Det är mycket intressant att höra er syn. Det får mig att fundera.
Din ide om timmar hit och dit, Anders, är lite väl fyrkantig tycker jag. Det är så oerhört individuellt.
Mina två barn, som är glada tonåringar gick, den ena på förskola från 4 år, få timmar, den andra på förskola från 1 år, ganska många timmar. Båda är trygga, kloka tonåringar. Trots för mycket tv och godis emellanåt. Men visst vi berättade sagor, läste, lekte burken sena höstkvällar. Jag är ju förskollärare i botten så någon nytta ska man väl ha av det.
Men ändå, vad är hönan och vad är ägget?
Men som du säger, det beror på hur förskolan är. Jag håller med. Jag har sett alla varianter. Barn som har det hemskt hemma som blivit “räddade” genom förskolan, de som aldrig fått hjälp etc, etc.
Om vi ska hålla oss till vikten av att arbeta utifrån anknytningsteorin i förskolorna så har vi långt kvar. Då behöver vi se över förskolans läroplan och verkligen
fundera över vad begreppet “det livslånga lärandet” står för. I den politiksa retoriken faller mycket av samhällets “misslyckanden” vad gäller elevers skolresultat på förskolans uppdrag, där vi ska ha kunskap i fokus och lätt tappar vår unika förskolepedagogik med leken i centrum.
Det är heller inte bara förskolan det handlar om, utan alla oss vuxna och vår närvaro kring alla våra barn.Vi ser alla att den psykiska ohälsan hos unga ökar.
Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och unga i samhället. Det finns massor med siffror i tex projektet Riskzon och från Fryshuset som visar på att tidiga insatser lönar sig.
Kanske är det så enkelt att om vi verkligen förstod och verkligen ville skulle vi kunna få våra politiker att alltid, trots politisk tillhörighet, satsa långsiktigt, ekonomiskt på våra barn.
Sussi
Jag tackar för dina kommentarer.
Har varit på långresa.
Jag tolkar som att du inte direkt går i svaromål mot vad jag skriver. Du kompletterar och försöker nyansera.
MVH
Anders