Självklart är detta en stor förenkling av verkligheten. Det finns många gråskalor, men samtidigt så ligger det nog en del i detta. Det är nog både arv och miljö som styr. Dessutom kan man nog i verkligheten vara alla tre varianterna i en och samma person beroende på vilken arena det gäller.

Men om man är en extrem Tågluffare kan man nog också lida av det som kallas social fobi och då bör man nog helst hitta en bra kognitiv terapeut som kan hjälpa en.

Vilka Positionsmaximerarna är i vårt samhälle behöver kanske inte beskrivas.
Charterturisterna är också ganska lätta att hitta. 0.5 miljoner svenskar åkte till Thailand över jul och nyår i år. Människor som stortrivs på en trång, svettig, bullrig fotbolls eller ishockeyläktare tillhör troligen också denna grupp.

Själv är jag en extrem tågluffare i allt. Ända sen jag var barn har jag gått på tvärs. Är inte min blogg också lite på tvärs. Är nog därför jag har en egen firma också. När jag var barn var jag mobbad av den tidens positionsmaximerare och charterturisterna stod bredvid och jublade.
Fast att jag har den bakgrunden lyckas jag instrumentalisera mina “förövare” så att jag nuförtiden ser dom som offer. De ingår också i det lutheranska kollektivet som byggt detta land.

Vi är alla slavar under det evolutionära lotteriet. Tvillingstudier visar att vårt JAG är fördefinierat mellan 50-70 % i generna, så det finns nog en stor sannolikhet att dessa tre ”arketyper” ligger kodade i DNA;t.
Varför: Det finns med stor sannolikhet en evolutionär fittnes på gruppnivå att det finns en lagom fördelning mellan positionsmaximerare, charterturister och tågluffare.

Det som tröstar mig när jag känner mig utanför, vilket händer ofta, är att det är Tågluffarna som kommer på nästan allt nytt. Utan tågluffarna hade vi fortfarande bott i jordhålor eller i träden.

Å andra sidan så skulle hela vår industri aldrig kunna fungera utan alla snälla, lydiga, tyst strävsamma charterturister.

Å tänk på alla Positionsmaximerare som perforerar alla flyplatser och mötesrum över 100 arbetstimmar i veckan. Vad skulle vi göra utan dom. Positionsmaximeraren extrema bekräftelsebehov är en motor för att totalt sälja sin person på en marknad.

Det sista du skriver om en kapitalistisk marknad skulle jag vilja omforma till ett trevligare begrepp: Fredlig selektionsarena.
Jag har själv tänkt i de banor som du anger att alternativet till detta kan vara det destruktiva kriget. Men det kan nog också vara den kollektiva depressionen. Jämför alkoholkonsumtionen hos ryska män eller i vissa dystra delar av Afrika.

Det finns även studier som visar att matriarkala samhällen leder till manlig passivitet och stillasittande.
Blir inte kvinnorna imponerade av männens aktiviteter så stannar samhället i något slags vakuum.
För min del tycker jag att det är ganska lätt att förstå detta om man ser oss som en kollektiv grupp som bevistar arenor för selektion. Jublar inte publiken så tappar man fort intresset.
Sport och idrott är ju bara en form av extremt övertydlig selektion. Sedan finns det miljoner andra lite mer dolda arenor.

Min aversion mot det kollektiva är inget jag tar lätt på, jag förstår mycket väl dina invändningar. Vi är ju ett flockdjur och vi behöver flocken för att må bra.

Men ta en titt i naturen, inte är det alltid frid och fröjd hos en flock av apor? Det är väl kanske så att ibland tvingas en apa lämna flocken eller att apans villkor blir så dåliga att den lämnar på eget initativ?

Att en människa rent psykologiskt kan känna likadant är väl inget konstigt? Själv hatar jag “flocken”, det är inget jag gör för att jag tycker det är kul utan för att jag psykologiskt har hamnat där av en massa orsaker och jag har mått riktigt dåligt.

Nu har jag en familj och det är min flock. Resten av världen är i princip fiender.

Ok, jag spetsar till det. Men du kan inte säga att det jag känner är onaturligt, vi är ett flockdjur, men glöm inte att flockdjur har potentialen att starta nya flockar och att bygga revir.

Mina tankar är jättefula till skillnad mot dina fina tankar (det är något som provocerar mig). Du behöver dock förstå detta, det kanske du gör, men ibland verkar det inte så.

Om jag förstår dig rätt så skapar vi människor religioner, ideologier o.s.v som ett slags låtsasflockar. Det här med flocken är ju så otroligt centralt och förklarar så mycket av människors beteende.

Jag har behovet att särskilja mig från den stora flocken, jag hatar den och vill inte vara med. Det som är unikt med mig är att jag sätter ord på vad jag känner, men du vet ju att miljoner och åter miljoner känner som mig? Det är ju en stor del av mänsklighetens problematik.

Ska vi tänka rationellt kan vi inte bara säga att de som bygger “låtsasflockar” är dumma och gör fel. De gör ju något som är inbyggt i våra hjärnor och de får utlopp för ett jättestarkt behov.

Men visst, den här flockmentaliteten är ju något mänskligheten, totalt sett, tar skada av.

Själv tror jag att världen kan må ganska bra i framtiden trots att vi människor har så primitiva behov. Det viktiga är att vi män kan “slåss” på en kaptialistisk marknad. Kunde vi inte göra det så skulle jag ta till vapen (kanske, jag är nog för mesig egentligen, men andra, mer macho snubbar, skulle definitivt ta till vapen).

Det återstår att se vad som händer. Att männen byter selektionsarena är något som kontinuerligt sker, det kommer alltid nya tider och nya marker att erövra.

Att den här processen framtvingas från politiskt håll är ju lite knäppt tycker jag men jag vet inte om det nödvändigtvis leder till något samhälleligt förfall, det ordnar nog upp sig, men man vet ju inte..

Min största invändning mot att kvotera in kvinnor i styrelser är rent moralisk, jag tycker det är helt fel att göra skillnad på kön på det här viset.

Din analys håller jag med om, men skillnaden är att jag inte bekymrar mig så mycket om det “kollektiva”. I min värld är det “kollektiva” något ont som bara vill mig illa.