Nu har Englas förövare erkänt. Nu uppkommer frågan, om vi efter den första chocken, klarar av att vara rationella istället för att demonisera.
Hur fungerar en människa och vad är det inne i medvetandet som gör att människans normalfördelning bär på denna skräckinjagande förmåga.
Det enda sättet att minimera antalet framtida offer är att vi ökar vår gemensamma kunskap om de dolda och obehagliga förmågor som finns stokastiskt fördelade i den ”kollektiva människokroppen”.
Kan man födas med denna sårbarhet och förmåga eller krävs det också alltid brister i anknytning och föräldraomsorg.
Kan vi öka vår kunskap och insikt så att vi tidigt kan identifiera framtida förövare. Finns det någon hjärnkamera som ser mentala tomrum? Vad finns det för kännetecken? Kan vi bygga effektiva behandlingsformer som gör att ”skadorna” läker ut innan det är för sent.
Eller måste vi helt enkelt acceptera det obehagliga lotteriet som gör att vi föräldrar alltid måste vara oroliga när våra barn stänger ytterdörren och går ut i stora världen. Är det en en ofantlig Rysk Roulette som är livet.
Vad har 42-åringen för livshistoria. Vore det inte lärorikt om vi andra fick en pedagogisk och insiktsfull beskrivning om vad som skapar dessa grymma förmågor.
De professionella experterna är sällan så tydliga så att jag blir nöjd. Vart finns kunskapen ? Varför vet vi inte mer ?
Sven Å Christianson, professor i psykologi ger inte mig några djupare insikter i de svar han ger i SVD.
Att människan kan skapa trygghet i tillvaron genom ökad kunskap, är en tanke som kan och bör ifrågasättas.
Livet är inte rationellt. Den rationella delen av människans natur kommer aldrig att ”komma ikapp” i sin jakt på att förstå det som händer och bygga ”skyddsvallar” mot framtida oönskade händelser. Detta leder bara till kapprustning, mentalt och fysiskt.
Livet är som det är. Ur det rationella perspektivet kan det te sig ”otryggt”. Men det är den som känner otrygghet och upplever missnöje som har svaren. Det finns inga experter i världen som kommer att göra oss nöjda. Vi är präglade att söka svar hos experter, men vi delar alla samma kollektiva mänskliga natur. Det är i den vi måste söka svaren, inte primärt genom rationellt tänkande utan genom direkt erfarenhet.
Gå därför inåt och ställ frågorna. Då föds insikt snarare än kunskap. En insikt som i sin tur föder nya frågor och djupare insikt – och så vidare. Det är i alla fall min erfarenhet.
/Svante
Du har nog både rätt och fel. Att förlika sig med livets gåtor är inte samma sak som att sluta upp med att försöka förstå de frågor som faktiskt bär på rationella förklaringar.
Låt mig säga att jag i grunden ser att hela vårt liv styrs av komplexa samband som är kausala (orsak o verkan) Svårigheten är att se sambanden. Med Kunskap så minskar man den irrationella delen och ökar den rationella.
Sedan upplever vi ofta att mer kunskap ökar komplexiteten och att svaren faktiskt är mer besvärliga än vad vi helst vill.
Demonisering är ju en sådan förenkling, eller hur.
Det är svåra frågor vi brottas med. Just nu är fokus på denne 42-åring som är så svår att förstå.
En del av problemet är att konsekvenserna för den som drabbas i detta fallet är mer än själva förlusten av ett barn.
Om vi jämför med att en olycka hade inträffat istället, något som är oändligt mycket vanligare än ett mord. Den direkta konsekvensen för familjen hade varit densamma, men på grund av den stora uppmärksamhet som ett mord ger blir följderna inte desamma.
Kanske skulle vi alla må bättre om vi kunde se detta som en olycka. En olycka som lyckligtvis inte händer så ofta. Och naturligtvis göra vad vi kan för att förhindra att det händer igen.
Hej Johansson
Jag tycker du säger något klokt. Det är en olycka. I grund och botten är det samma saker som händer vid en vanlig olycka. Något är trasigt rent funktionellt.
42 – åringen har gått sönder i vissa delar och sedan har det blivit en lång tidsfördröjning. Den mänskliga hjärnan är ett slags tidsfördröjande dator vars brister ”ploppar” ut som destruktiva felkopplingar längs en tidslinje.
Men kanske vill de flesta människor inte betrakta sig själva som programerbara datorer som kan gå sönder. Då blir demonisering ett slags skydd mot sin egen osäkerhet, om sitt egna jags möjliga dolda förmågor.
Men om man tar till sig evolutionsläran i dess djupaste mening, måste detta betraktelsesätt med det trasiga jagets dator bilda en slags rationell förklaring.
Problemet är att evolutionen har konstruerat ”datorn” och inte vi själva.
Vad en stor del av modern vetenskap går ut på, är att begripa konstruktionsritningarna och det är ju bevisligen inte lätt.
Vart hittar man glappkontakten eller den subrutin som felar.
Innan vi begriper detta så är väl troligen Olycka det bästa ordet.
Anders: ”Vad har 42-åringen för livshistoria. Vore det inte lärorikt om vi andra fick en pedagogisk och insiktsfull beskrivning om vad som skapar dessa grymma förmågor.”
En sådan insiktfull beskrivning av en annan vansinnig förövare är boken ”Lasermannen”, där en livshistoria beskrivs som ”råkade” resultera i en galen hjärna. Jag skriver ”råkade”, då jag uppfattade orsakssambandet i det fallet fullständigt oförutsägbart i likhet med evolution.
Jag tror därför att Svante Odmark har rätt i sin skeptisism gentemot kunskap som ett medel att rätta till problemet. Rationalitet är något praktiskt och nyttigt inom områden där vi har enkla modeller som vi behärskar någorlunda, vad gäller det mänskliga psyket och människans nyckfulla beteende har vi inte det, se bara på krigen som aldrig tycks upphöra oavsett vetenskapliga ”framsteg” eller utövarnas utbildningsnivå.
Johanssons olycksbild blir ju i det sammanhanget verkligen ett klokt betraktelsesätt. Precis som andra naturkatastrofer utom mänsklig kontroll inträffar sådana även inommänskligt.
Jag tror och hoppas ändå att man kunde motverka uppkomsten av okontrollerade galningar om man lyckades minska storskaligheten, ensamheten och anonymiteten, om man lyckades inlemma var och en i ett nätverk såsom en familj, en bekantskapskrets, eller (för att romantisera en smula) en by.
Hej Thomas
Det första jag kan säga om din kommentar var att du avslutade den med ett antal rationella förslag. Väldigt mänskliga och humanistiska och rationella förslag.
Sen kan jag känna av att möjligen både Svante och du läser in en annan tolkning av ordet rationell än vad jag egentligen menar.
Vad jag menar är kanske inte enkelt att förklara, men låt mig försöka med två alternativa metoder:
1) Med rationell kan jag mena en helt statistisk betraktelse utifrån ett evolutionärt och biologiskt perspektiv.
Människans förmågor och personligheter är normalfördelade.
I ett abstrakt utifrånperspektiv blir det då ”naturligt” att vissa (fåtal) personer har egenskaper likt 42- åringen. Hur smärtsamt det än kan upplevas. Då kan man t.o.m. säga att vi människor har tur att det faktiskt är så få personer som besitter dessa förmågor.
När det händer är det extremt tragiskt, men kanske måste vi acceptera det statistiska betraktelsesättet som rationellt.
2) Den andra tankebanan jag hade i mitt huvud kom efter jag suttit i fikarummet på mitt ”kontorshotell” och fått höra ord enligt följande: Nackskott, giftspruta, lås in och släng nyckeln, ingen pardon.
Sen läste jag lite bloggar och såg samma ”trevliga” förslag.
Då tänker jag om, hur dessa människor fungerar. Visar de inte besläktade avgrundsdjupa känslospel likt 42 åringen. Amygdala får dominera över andra delar av hjärnan.
Det rationella naturvetenskapliga, statistiska och förklaringssökande betraktelsesättet är på ljusårs avstånd.
Sådant blir jag skrämd utav. När även välutbildade personer som klarat en universitetsutbildning hemfaller åt ”nackskott” så måste jag leta efter det rationella.
Sen har jag har en livskamrat (min fru) som dagligen jobbar som psykoterapeut och tar emot personer som mår jättedåligt på mängder av olika sätt. Sönderskurna armar, kroppsvikter på vuxna tjejer på mellan 25-35 kg, personer som inte kan lämna sin bil ensam eftersom bilen kan bli ledsen. Det finns väldigt många sätt att fungera som människa. Någon måste kanske bli som 42 åringen, när alla andra personligheter också är möjliga.
Insikten om olika personlighetsstörningar tex vissa former av autism där förmågan till empati är biologiskt begränsad, är också en rationell kunskap. Kan människor ta in det faktum att vissa människor föds (utan egen förskyllan) med klara empatiska brister. Vad kan en sådan person göra åt sin egen biologiska sårbarhet.
Den frågan är väl också rationell.
Hoppas dessa rader ger en något bättre förklaring till vad som kretsade i mitt huvud när jag skrev och problematiserade i mitt inlägg.
Ja, det är verkligen inte människans bästa sidor som visas upp, vare sig av 42-åringen eller av dem som ryggmärgsreflexmässigt förespråkar nackskott.
Man kan dock ställa sig frågan om det går att ”laga” en sådan trasig individ. Ibland tänker jag att en stilla avlivning kanske är det bästa ändå, inte av hämndbegär utan av barmhärtighet. Betydligt mer ”humant” än att låsa in någon för resten av livet iallafall.
Och på något sätt så känns det helt fel med en lösning där denna person släpps ut i samhället igen. Skulle samma sak hända igen så kommer vi att ångra det tusenfallt.
För 42 åringen kanske en sådan metod vore det rätta om han själv fick önska.
Men inte för vår gemensamma kollektiva människosyn. Kollektiv smitta och devalvering är processer som är oundvikliga. Skulle vi börja med detta ”verktyg” att behandla icke funktionella människor, så kan jag garantera att det inte skulle dröja länge innan vår gemensamma människosyn skulle var på glid.
Vår kollektiva förmåga som representeras av våra lagar, regler kan vi inte låta innehålla en kollektiv gammelhjärna. Det räcker med den biologiska gammelhjärna som vi alla springer omkring med.
Mystomten Bush har ju växt upp i en annan kultur. Kanske är det därför irakierna nu får lida. ”Häng dom högt” var en cowboyfilm som jag såg som ung.
Det var i ett land och i en tid då reptilhjärnan fick dominera.
Vad vi än har sagt i detta inlägg och medföljande kommentarer så är kunskapssökandet ett av de få glädjeämnen jag har i detta livet.
Jag värjer mig hela dagarna mot den ökade kollektiva puckofieringen som pågår i detta land, via kommersiell media. Bevare mig för den kollektiva reptilhjärnan.
Om man vill testa så kan man väl bosätta sig i södra USA eller södra Italien.
Bara vi slipper det i Sverige
PS! När jag tidigare skrev om att ”laga individer” så syftade jag på det unga barnet som inte hunnit förgripa sig. I detta sena läge är allt mer komplext och i ett fall som detta fungerar troligen bara livslång inlåsning. Thomas Quick är väl en liknande person som sitter på Säter för livslång vård/förvar.
Att han sitter där och kostar pengar är framförallt till för oss alla andra som en symbol för vårt kombinerat kollektiva ansvarstagande och humansistiska människosyn.
DS
Anders:
Ja, jag missuppfattade dig kanske en del avseende rationella lösningar, vi är nog överens om att man gärna skulle vilja att de fanns, men att de knappast är inom räckhåll.
En annan fråga som slår mig när jag läser dina inlägg i frågan är hur mycket biologi det egentligen handlar om. Jag skulle hellre se variationen som ett resultat av livserfarenhet än av biologi. Moralen, preferenserna, bevekelsegrunderna och handlingarna bestäms enligt min åsikt av alla de intryck och upplevelser som inträffat under en människas liv. Denna mängd av intryck är unik för var och en och i vissa beteenden är skillnaden ganska tydlig. I andra, som i respekten för människoliv, är skillnaden liten och allmäninställningen långt mer likformig, åtminstone lokalt i tid och rum. Men ändå, kan det slumpa sig så att en ovanlig, särdeles märklig kombination av livserfarenheter ger utslag som detta även i vårt trygga och öppna samhälle.
Och, som du påpekar, med tanke på fika-diskussionerna man hör, så är kanske inte steget så långt som vi tror spontant. Händelserna i forna Jugoslavien visade väl det med all önskvärd tydlighet och överhuvudtaget ”förvandlas” ju människor otroligt snabbt i krigssituationer; något simpelt frö av hat, kanske sått av en krigsherre, kan skapa instabilitet i moralbegreppen och få dem att skena.
Kanske går det i så fall ändå att rätta till galningarnas tankebanor, det tycks ju gå hyfsat efter krigen.
Hej Tomas
Din kommentar kan jag inte säga emot utan enbart reflektera vidare omkring.
På min blogg kan du hitta en ganska tydlig insikt hos mig om att det mesta är en kombination av arv (biologi) och miljö. Jag pratar återkommande om evolutionen men du kan också hitta ganska många inlägg som handlar om bland annat Anknytning och Anknytningsteori. (ord som självkodning handlar också om kultur och miljö)
Just nu läser jag en lärorik bok av en svensk forskare vid namn Tomas Ljungberg ” Människan, Kulturen och Evolutionen. (På senare tid har han fördjupat forskningen inom ADHD och strider för att även detta är en sk sårbarhet som påverkas av både arv och miljö)
Som du hör bara på namnet så handlar boken om både arv och miljö. Han beskriver dessutom ganska precis hur den humanetologiska teorin förklarar kombinationen och hur det jag själv kallar för självkodning går till.
Som jag tolkar vetenskapen just nu, säger man mer tydligt att biologin står för 50-70 % av människans personlighet och kulturen för resten. Dessutom pratar man mycket om sk scheman som är aktiva eller vilande. (Du skrev om Jugoslavien och hur vilande scheman snabbt kan bli aktiva pga yttre stimuli. Kollektivet (flockbeteenden) förstärker dessutom hur snabbt vi kan byta schema.)
Men om man tänker till ett steg till så är ju all kultur en konsekvens av biologin, fysiken och kemin och som jag ser det kan människan betraktas som ett signalteoretiskt delay format av evolutionen. Men då börjar man bli lite abstrakt i överkant och ganska många börjar att protestera.
Jag läser en del filosofiska resonemang som försöker se det på ett annat sätt men då brukar min naturvetarhjärna problematisera. Om evolutionsläran stämmer så blir i stort sett allt bara signaler.
Läser jag i Tomas Ljungbergs bok så stämmer hans humanetologiska resonemang nästan exakt som mitt signalteoretiska tänkande. Även hjärnforskare och neurofysiologisk perspektiv betraktar det mesta som signaler, stimuli, processer, lagring och kodning.
Skall man förstå ”skelettet” i hur biologin och kulturen fungerar är sannolikt dessa betraktelsesätt det mest funktionella i en framtid.
Anders:
Det är intressanta resonemang du för, tycker jag. Jag håller med om att man kan se det mesta som signaler, stimuli, processer och kodning i princip.
Den stora skillnaden mellan humaniora och vetenskap är, enligt mitt sätt att se, emellertid att vi inom humaniora sällan kan relatera till något mätbart som är oberoende av våra subjektiva angreppssätt.
Att t.ex. säga att biologin står för 50-70% av människans personlighet är problematiskt då vi inte kan mäta personlighet och därmed inte beräkna någon procentsats. Dylika siffror känns därför helt tagna ur luften.
Men å andra sidan, vår oförmåga att matematisera humaniora räddar oss från en kall, beräknande värld och det du kallar anknytning kommer alltid att ha större betydelse än vetenskap i mellanmänskliga relationer.
Hej Thomas
Det du skriver om att matematiken och biologin på något sätt skulle representera ord som ”kall och beräknande” är något som jag sedan länge lagt märke till bland människor som mer enbart läst sociala och humanistiska ämnen. Jag möter också känslan bland människor i allmänhet.
Men i grunden är jag säker på att allt detta baseras på ”obekanthet” och känslor kopplade till utanförskap. (Kan i och för sig vara en läggningsfråga i personligheten ungefär som att vissa människor är klart mer andligt lagda än andra.)
Jag som själv är naturvetare och civilingenjör och dessutom väldigt intresserad av humaniora och psykologi mm har personligen väldigt svårt att känna dessa rädslor. För mig är det precis tvärtom med matematiken och fysiken. Känslan går mot konsten och skönheten. Att kunna se strukturer och processer likt blockscheman inne i huvudet och samtidigt pussa och krama sin familj är faktiskt höjden av lycka.
Jag använde ordet ”skelett” medvetet eftersom vi ännu är långt ifrån att matematiken kan bilda en hel tankekropp fullt utbyggd med alla mentala muskler och organ. Det får vi vänta på ett tag.
Men du har väl kanske hört om försöken med sk ”hjärnpacemaker” för att reglera personers sinnelag. Man kan efter operation styra en persons läggning i stunden allt mellan det stora gapflabbet till den stora gråten. (En kvinna med långvarig psykisk sjukdom har i vart fall fått ett nytt och gladare liv.)
Patienten kan i en framtid efter operationen med hjälp av yttre programvara och en dator med Bluetooth reglera sitt tillstånd.
(se länk: http://www.metro.se/se/article/2007/05/23/14/2243-23/index.xml )
På sikt (inom inte alltför avlägsen framtiden) kommer man att operera in elektroder invid hjärnans olika centra och därmed kunna förbättra och utöka minnet, kanske ändra sexuell läggning, ”bota” Parkinson och varför inte kunna reglera sexualdriften hos våldtäktsmän. Här befinner vi oss i kunskapskedjans början.
Då är allt signaler i ett ”datamoln” men landar till slut som mänskliga beteenden som upplevs som ”humaniora”.
”Humanister” utan känsla för datateknik och kodning kommer i en framtid att få se tydliga praktiska applikationer på det signalteoretiska i livet.
Låter detta obehagligt. Som vanligt är det ju hur vi använder oss av kunskapen som kan bli det obehagliga. Men kunskapen är i sig neutral, bara vi låter bli att värdera innan vi förstår helhet och konsekvens.
Föresten Thomas
Detta med 50-70 % är ju siffror på gruppnivå som man statistiskt räknar fram vid sk tvillingstudier. Procenten blir ju lätt abstrakt ,men har framkommit vid breda sk psykologiska test vad gäller förmågor, existentiellt fokus, IQ mm i all oändlighet.
Ser man det så är det ju inte ett dugg konstigt. För den enskilda individen har man ju fortfarande svårt att exakt avgöra vad som är gener och inlärning.
Vi måste hålla i minnet att biologiskt sett är vi uselt utrustade för det samhälle vi föds in i (Åtminstone vi från den västerlänska kulturen).
Under de låt oss säga 2 miljoner år vi har funnits har vi utvecklat en gen- funktion anpassad till ett liv som Jägare-samlare. Kan se vissa rester även hos vuxna. Lyckan över att hitta två kassar kantarellen och sorgen närvi finner samma skog förvandlad till kalhygge
Samhället idag kräver att vi skall bortse från våra djupaste emotioner, vilka vi inte ens har kvar adekvata beteckningar på.
Allt fler mår dåligt när vår biologiskt medfödda utrustning inte stämmer med den verklighet vi tvingas leva i. Vissa suckar lite och tar sin plats ekorrhjulet. Andra söker förtvivlat efter ”andlighet” på olika sätt.
Ett fåtal upplever diskrepansen mella sin inre biologiska verklighet som aldrig kan tillfredsställas och världen somden är och drabbas av psykisk sjukdom som tar sig mindre eller mer allvarliga uttryck