Idag skriver Göran Rosenberg en kolumn i DN som jag inte riktigt vet hur jag skall tolka.
På något sätt verkar han rädd för biologin. Men är det inte samma sak som att vara rädd för livet ?
Genom historien har vi människor haft olika tolkningar om livet och under 1900 talet har biologismen varit kopplad till nazism och fascism. Detta tar Göran upp som en dyster botten i sin artikel. (För att skrämmas ?)
I nutidens mer kunskapsinriktade fokus på mänsklig biologi ser Göran mer positiva sidor, men ändå finns någon slags dystert förhållningssätt i hela hans artikel.
Göran gillar inte att biologin gör anspråk på att (bort)förklara människans frihet.
Det är just denna rad som får mig att skriva denna inlaga.
Paradoxen i Görans resonemang är att biologin alltid satt gränser för allt liv på jorden. Långt innan homo sapiens och långt innan de tidiga primaterna.
Att evolutionen, med tiden som verktyg, har givit oss förmågan att tänka tankar om biologi och mänsklig frihet, förändrar i grunden inget, förutom våra inre bilder. Begränsningarna finns där ständigt och är dessutom variabla i tid och rum och från person till person.
Att förneka biologins begränsande ramar är ju faktiskt att ifrågasätta livet.
Är inte all kultur (filmer, romaner, konst och musik) samt hela idrottrörelsen just ett bevis för våra begränsningar. Syftar inte dessa mänskliga sysselsättningar till att besegra de frihetens gränser, som vi hela tiden upplever.
Att töja, dra och slita i biologins låsningar både bokstavligt och bildligt.
Evolutionsprocessen har skapat alla varelser genom selektion, vilket i grunden är det samma som att ”tävla” med de begränsningar som biologin ger livets friheter. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Pillren kan bara förskjuta gränserna en aning. Allt är en gradualitet mellan noll och oändligheten.
Har Göran funderat över hur livet skulle upplevas helt utan begränsningar.
Den grava bortskämdheten och likgiltigheten är väl inte osannolik.
Göran du vill tro på Tabula Rasa? Varför då ?
Det är underligt att intellegenta, välmenande människor i den intellektuella eliten så ofta har svårt för att acceptera att vi människor föds med olika förutsättningar.
Se här min korrespondens med med Göran Rosenberg:
Bäste Göran Rosenberg
Jag har många gånger haft stort utbyte av vad Du uttryckt i media i olika frågor. Men artikeln i dagens DN, som berör en fråga som jag jobbat med under nästan hela mitt yrkesliv, förstår jag inte. Hur tänker Du när Du skriver att biologin gör anspråk på att bortförklara människans frihet. Den biologiska / naturvetenskapliga forskningen finner biologiska korrelat till vissa beteendemönster, men förhåller väl sig i stort neutral till tron på den fria viljan. Ingrid Carlbergs utmärkta bok (där jag figurerar på sid 109 -113) tar upp vissa propagandistiska överdrifter, vad gäller markandsföringen av SSRI, men inte kan man där hitta något om att biologin (eller pillren) skulle bortförklara friheten? Och inte hittar Du väl någon biolog som menar att kulturella skillnader mellan ett mänskligt samhälle och ett annat skulle ha med biologi, i nämnvärd utsträckning, att göra? Jag vore mycket tacksam och skulle känna mig hedrad om Du ville räta ut frågetecknen för mig.
m v h
Kjell Modigh, pensionerad psykiater, doc. i farmakologi, jobbar lite för riksförbundet Attention
Västerhavsvägen 26
42676 Västra Frölunda
Hej Kjell,
tack för ditt brev. Det där med att bortförklara friheten är naturligtvis mina ord. Inte heller skulle ”biologin” uttrycka sig så. Jag citerar ingen, jag drar bara ut konsekvenserna av vad jag uppfattar som en pågående förskjutning i människosyn i riktning mot biologiska eller biokemiska förklaringar av mänskliga beteenden. Liksom mot biologiska eller biogenetiska visioner av mänsklig förbättring och förädling. Jag tror du underskattar bådadera.
En kort kolumn kan naturligtvis bara snudda vid den utmaning som jag anser att detta innebär för djupt rotade föreställningar om människans frihet.
Bästa hälsningar
Göran Rosenberg
Hej igen
Varmt tack för att du tar dig tid att besvara min fråga. Jag har sysslat med psykofarmakologi och psykiatri under många år och är naturligtvis införstådd med just den förskjutning som ägt rum inom psykiatrin, från dominans för psykodynamiskt tänkesätt till en mer pluralistisk psykiatri med större tonvikt på läkemedel och kognitiv terapi, som Ingrid Carlberg beskriver så träffsäkert i sin bok. Samtidigt har det dominerande intresset för de psykodynamiska teorierna dröjt sig kvar i större utsträckning i samhället i övrigt – inom socialtjänsten, vid flertalet samhällsvetenskapliga institutioner och inom socialpolitiken..
Psykiatrin har naturligtvis influerats av en kunskapsutveckling med biologiska förtecken, som givit en mer detaljerad, men ändå mycket ofullständig inblick i hjärnan sätt att arbeta – också jättebra beskrivet av Ingrid Carlberg.
För mig är det naturligt att relatera det något svårfångade begreppet ”människosyn” till den växande kunskapen om människan, såväl från biologiska som utvecklingspsykologiska och sociala perspektiv. Att uppgradera vår ”människosyn” allt eftersom vi lär mer om henne. Det tränger inte i någon större utsträckning bort utrymmet för visioner och ideologier. Det finns gott om plats för att uppfinna den andliga friheten, om vi upplever att den kommit bort.
Den hetaste frågan i det här sammanhanget är ju den om arv och miljö. Jag uppfattar det som att vår kunskap här är i stort den samma i dag som för ett par decennier sedan. Skillnaden ligger mest i att vi nu har en mer detaljerad kunskap. Så de ständigt uppblossande striderna (senast efter ”Fördärvet”) tror jag mest är ideologiska, fastän man använder ifrågasättande av varandras kunskapsområden som vapen. Och de här eviga striderna ser jag som den kanske viktigaste orsaken till att psykiatrin har gått i stå.
Till en inte ringa del tror jag att motsättningarna handlar om kommunikationsbarriärer. Jag har flera gånger förgäves föreslagit Socialstyrelsen, Anders Milton, patientorganisationerna m fl att arrangera ett internat, där opinionsledande från alla viktiga intressen låses in under några dagar för att värka fram största gemensamma tvärvetenskapliga nämnare vad gäller de grundläggande, närmast oomtvistliga kunskaperna om människan och jag är övertygad om att du skulle vara den perfekte projektledaren (sic!)
Bifogar min långa debatt med Thomas Brante 2006, efter ”Diagnosens Makt”, som ett exempel på kommunikationssvårigheterna.
M v h
Kjell Modigh
Hej ! Kjell
Göran Rosenberg är som jag tolkar det en stor humanist. Oftast finner jag hans kolumner som mycket kloka och tänkvärda. Men jag har identifierat vissa zoner i det existentiella förhållningssättet där han och jag glider i sär.
Jag har sedan ganska många år försökt förstå vad livet är och på många plan förlikat mig med evolutionslärans konsekvenser. För min del innebär det en övergripande insikt om det komplexa förlopp som i ett utifrånperspektiv kanske bäst beskrivs i termer av en ”matematisk process”. För personer med min läggning blir detta synsätt lugnande och dessutom humanistiskt. Vi sitter alla i samma båt: ”Livet som saknar yttre mening” .
Det är vi själva som kan skapa mening och mål.
Men i denna min personliga process av insikt, har jag tvingats inse att många människor har behov av ”något mer”, en slags yttre metafysisk mening.
Detta behov är då med största sannolikhet också ett biologiskt skapat behov, precis på samma plan som mitt behov av logisk struktur som trygghetsskapande metod. Richard Dawkins har ju nyligen skrivit en hel bok om detta behov i sin ”Illusionen av Gud”.
Dessutom verkar många sammanblanda de destruktiva tolkningar av evolutionsläran som representeras av socialdarwinism och fascism, med det faktum att vi människor är biologiska varelser skapade av evolutionen.
Man sammanblandar biologin med människans ”skruvade” tolkningar av biologin. Man sammanblandar verkligheten med mänskliga representationer av verkligheten.
Förutom detta så tillkommer ju hela detta kluster av frågor som tillhör ”pillrets” och medicinvetenskapens successiva framsteg och möjligheter att ”förvränga” evolutionens processer.
Kanske är det en blandningen av ”pillrets” effekter i samverkan med en hypotetiskt ny ”förvriden” icke humanistisk människosyn som egentligen ”skrämmer” Göran Rosenberg och andra personer som reagerar som honom.
För mig själv är det inte möjligt att logiskt sammanblanda kunskapen om evolutionen och livets ursprung, med eventuella framtida brister i medmänsklighet.
Vårat framtida hypotetiska missbruk av vetenskapen kan i logikens namn inte ha något att göra med livets ursprung, för 3.6 miljarder år sedan.
Ursprunget och livets processer finns ju oavsett vad vi ”hittar på” i en framtid.
Men inte alla människor verkar inte ha läggningen att se sammanhangen på detta sätt.
Just nu hoppas jag att Göran Rosenbergs nästa kolumn blir en sådan där betraktelse som gör mig glad och uppmuntrad.
Hej Anders
Det är inte alldeles lätt att vara stor humanist. Förhållningssättet (som det t ex definieras i Nationalencyklopedin) rymmer målkonflikter. Tabula rasa är oöverträffbart som motto, men stämmer ju inte riktigt med hur evolutionen ställt till det för oss. En fundamentalistisk tolkning av mottot är förstås lättare att hitta fram till för den som gynnats av naturen än för den som missgynnats. Den
hjälper dem gynnade att sova gott om natten och tenderar att lämna människor med svaga förutsättningar i sticket, därmed motverkande humanismens budskap om medmänsklighet.
I den goda psykiatrin balanseras de humanistiska idealen mot den enskildes förutsättningar på bästa möjliga vis. Därvid utgör ofta både kognitiv beteendeterapi och piller bra verktyg.
Självklarheter, tycker väl mången, men lite för sällan utsagda
Hej igen Kjell
Du skrev något viktigt. Jag har identifierat evolutionsläran som en verkligt rationell bas för äkta humanism.
Inser man att varje människa föds i ett evolutionärt ”spel” med en väsentlig (låt oss säga 50-70 %) av sin statistiska personlighet förkodad, måste en logisk tankebana leda fram till ett ödmjukt, rationellt förlåtande / förstående förhållningssätt till ens medmänniskor. Inte bara de lyckade utan även personer som har svårare att hitta rätt position i livets schackspel.
Jag har de senaste åren blivit långt mer förstående och förlåtande mot mina medmänniskor och jag kan direkt säga att det finns en tydlig koppling till mitt ”hobbyläsande” inom områden som evolution, paleontologi, anknytningsteori, familjeterapi och allehanda litteratur kopplat till människans hjärna, medvetande och psyke.
Jag har i grunden oerhört svårt att förstå att människor på fullt allvar kan tro på ”ett oskrivet blad” eller Tabula Rasa.
Jag kan nästan få lite av panik i vissa lägen när jag märker hur svårt många personer har att överhuvudtaget klara av att betrakta oss själva som biologiska varelser. Det går väldigt bra att betrakta djur och växter som biologi men Homo Sapiens har liksom lättat från kött och blod, fastän alla blöder när man skär sig.
Det måste väl ändå bero på någon slags biologiskt nedärvd reflex att stänga av på en gång det känns lite ”jobbigt”.
Jag provar då och då på jobbet att vid fikat diskutera lite av dessa frågor. Men det blir ofta tyst eller så byts samtalet till bilar, fotboll och semesterplaner.
Jag som tycker dessa frågor är spännande och intressanta får då känna mig som en kuf.
Min fru är en ”sådan där” leg. kognitiv psykoterapeut så det är delvis hennes bokhögar som jag stjäl böcker ur.
Just nu läser jag en bok av en kollega till dig Tomas Ljungbergs ”Människan Kulturen och Evolutionen.”
Det började med att jag läste några artiklar av honom som jag hittade på nätet som behandlade ADHD som en sårbarhetsdiagnos där han för fram uppfattningen att diagnosen delvis måste ses som en kombination av biologisk sårbarhet i kombination med brister i anknytning. (personer som får optimal Trygg Anknytning och trygg bas skall enligt denna idé kunna bli mycket välfungerande och kreativa människor fastän det finns vissa avvikelser i hjärnans signaler och synapser)
Jag som då läst en del anknytningsteori tyckte då att detta lät förståndigt och klokt.
Jag kan själv tänka mig att det vi kallar för sårbarheter i grunden står för en personlighetstyp som har haft sk hög evolutionär fitness i en förtida kultur.
Jag såg att du jobbade inom föreningen Attention så det skulle vara lite spännande att höra om du delar Tomas uppfattning om samverkan mellan biologi och anknytning.
MVH
Hej Anders
Vi har inte tappat den röda tråden i vårt samtal! Den att kunskapen om hur arv och miljö formar vårt psyke, i sin tur påverkar vår benägenhet att förstå och acceptera våra medmänniskor – särskilt dem som avviker från normen.
Attitydundersökningar från Sverige (psykiatern Mikael Landén) och USA har visat att vi i vår tid och i vår kultur tenderar att var mer toleranta och förstående när vi uppfattar att ett avvikande beteende är medfött. Om man nu tycker att detta är attityder, värda att sprida, så gör opinionsbildare och det politiska ledarskapet klokt i att lyfta fram den etablerade kunskapen om våra medfödda dispositioner, snarare än att förtiga dem eller att skrämmas med ”hitlerism”. Kriminalvårdspolitiken är väl det tydligaste exemplet på vart det bär, beroende på hur man förhåller sig till kunskaperna om vad som är medfött.
Kort om min inställning till Tomas Ljungbergs teorier om arv och miljö, vad gäller ADHD. Det råder stor enighet i forskarvärlden om att det främst är en fråga om medfödd disposition. Jag ser inte att det finns någon tillräcklig grund för Tomas Ljungbergs påstående att enbart en bristande anknytning skulle kunna leda till ADHD. Givetvis är däremot miljön utomordentligt betydelsefull för hur livet kommer att gestalta när man har ADHD. Att värna om goda förutsättningar för den tidiga anknytningen är väl självklart och kräver knappast några vetenskapliga bevis.
Hej igen Kjell
Som aven ”slump” är dagens Debatt i DN precis mitt i prick relativt vårat samtal.
Jag har skrivit en kort reflektion om detta i mitt senaste inlägg.
Egentligen så lägger jag klinker i vår tvättstuga men så fick jag så ont i ryggen så då vart det en inlaga på bloggen.
Det skulle vara trevligt om du kunde ge synpunkt på inlagan ”Gråskalans problematik”
Inlagan reflekterar över mina tankar i ämnet.
MVH
”Gråskalans problematk” är mitt i prick, enligt mitt enkla förmenande.
[...] Läs gärna även min nyliga inlaga : Biologin ger begränsningar Just det är livet med tillhörande kommentarer från en man med lång yrkeserfarenhet inom området. [...]