Den friande domen av Rödeby-pappan frilägger än en gång den irrationella uppdelningen i frisk kontra sjuk begreppet.
Jag har tidigare i ett antal inlagor med bestämdhet hävdat att definitionen av psykiskt sjuk, störd, ej tillräknelig eller den sk motsatsen frisk målar upp en nästan religiös och övernaturlig föreställning om människan.
Människan är skapad av den evolutionära processen och är i varje diskret ögonblick endast den människa som man kan vara. Det spelar inte någon som helst roll om man kan höra 1, 2 , 4 eller 15 inre röster eller om man tycks uppleva verkligheten såsom vi andra eller som om det vore en saga ur Bibeln.
Oavsett tillståndet är man in det givna ögonblicket ett resultat av miljarder av kausala processer och samband. Inget kan i ögonblicket ändra på detta.
Det är därför som den rådande uppdelningen i fängelse eller rättspsykiatrisk vård vidmakthåller en närmast metafysiskt föreställning om människan.
Det är då inte så enkelt att det är sjukförklarandet som jag kritiserar, utan faktiskt föreställningen att den som inte blir sjukförklarad skulle ha kunnat göra något annorlunda.
Rödeby-pappan har sannolikt befunnits sig i ett extremt psykiskt tillstånd vid de obehagliga skotten. men om han var sjuk eller frisk är inte relevant för straffet, eftersom straffet skall straffa handlingen och inte personen.
1)Det som är relevant för det sk straffet är den yttre omständigheten dvs det yttre hotet och i vilken grad som vi i vår kultur anser att man skall ha rätt att försvara sig.
I denna fråga verkar det rimligt att pappan hade rätt att försvara sig och tom använda skjutvapen. Kanske för att skjuta i marken eller möjligen skjuta någon i foten. Men eftersom pojkarna saknade egna skjutvapen borde det ej vara tillåtet att skjuta dödande eller allvarligt skadande skott. Hade det funnits skjutvapen på ”andra sidan” hade det yttre läget varit annorlunda.
Min uppfattning är således att den handling som Rödeby pappan orsakade borde rendera i ett sk Straff, just därför att denna typ av handling inte kan accepteras ur allmän preventiv synvinkel. Man får helt enkelt inte skjuta ihjäl någon vid denna grad av yttre provokation.
2) Men nu kommer det viktiga. Det är alltid handlingen som skall straffas och beivras. Personen som är förövare blir därmed ett ”offer” för vårt krav på att vissa handlingar måste beivras. Det handlar om vår gemensamma moral.
I detta sammanhang har det ingen som helst betydelse om personen av psykiatriker eller socialstyrelsens rättsliga råd klassas som sjuk eller frisk.
3) Personen / förövaren skall behandlas / vårdas oavsett ”störningens art” eftersom personen inte kunnat göra något annat i det givna ögonblicket.
I detta skede så kommer då de olika psykiska tillstånden in som avgörande faktorer för vilken typ av behandling/ vård som skall sättas in. På vissa kliniker är man experter på vissa diagnoser och på andra kliniker har man fokus på ytterligare andra diagnoser. Låt tex Kumla vara expert på personer med grandios personlighetstörning och Härnösand på personer med autism och borderlinepersonlighet, bara för att ge exempel. Lättare störningar eller måttlig social missanpassning har andra behandlingskliniker.
Behandlingstiden kan i teorin vara kortare, lika lång eller längre än strafftiden. Vissa svåra ej behandlingsbara störningar kan leda till livslång behandling.
Vart vill jag komma:
- Det finns inga Fängelser. Det finns bara olika frihetsberövande institutioner där det bedrivs den mest optimala behandlingsverksamheten för varje typ av personlighetsavvikelse.
- De nu befintliga Rättspsykiatriska klinikerna är bara en del av alla andra kliniker eftersom vi i en framtid inte har någon irrationell uppdelning mellan fängelse och vård. Eftersom allt är vård och behandling.
Jag hävdar att den nuvarande uppdelningen fullständigt saknar relevans om man faktiskt sätter sig in i hur verkligheten fungerar och vad människan faktiskt är: En evolutionär biologisk varelse helt utan övernaturliga förmågor.
Med den juridik och brottsbeivran som jag här beskriver hade Rödeby historien kunnat behandlas på ett mer rationellt sätt och inte med den nu krystade tolkningen: Utan Uppsåt.
Rödeby pappans handling borde ha renderat i ett lagomt avstämt straff. (Sannolikt inte så långt pga av den starka och långvariga yttre provokationen)
Men minst lika självklart så borde han som person ha erhållit en professionell vård och behandling så att han efter strafftiden kunnat komma ut som en fri människa med minimala frustrationer och en välfungerande sjävbild. Han skall ju fortsätta att vara både pappa och medborgare.
Fallet Rödeby blottlägger än en gång det övernaturliga att vid straffbedömningen skilja på sjuk och frisk. Handlingar kan inte vara sjuka eller friska. Handlingar är bara handlingar. Graden eller typen av sjukdom skall enbart styra vilken vård och behandling som skall sättas in.
En kort kommentar. Ditt resonemang synes utgå från att alla som begår brott behöver behandling. Vidare framhåller du det allmänpreventiva. Dina tankar är inte nya. De s k behandlingoptimisterna fick starkt gehör och influerade den svenska lagstiftningen för ca 50-60 år sedan. Och visst låter det fint. Men alla som begår brott behöver inte behandling. Vad som är ett brott varierar över tiden. Den som av grov oaktsamhet bedriver verksamhet i yttre rymden ska också straffas. Vidare finns det knappast belägg för att om man straffar alla utan undantag så skulle det ha allmänpreventiva effekter. Kolla på vilka länder som har den högsta brottsligheten; de med hårdast straff.
Behandlingstankarna har även till största delen övergetts i det svenska systemet. Det fungerade helt enkelt inte.
John
Ordet behandling behöver inte vara liktydigt med vård i dess rakaste betydelse.
Behandling kan vara rationell insikts- eller kognitiv terapi.
Behandling kan vara möten med goda människor.
Behandling kan vara bildning och skolning.
Behandling kan vara att lära sig om risk och sannolikhet.
Behandling kan vara medicinering med tex Concerta.
Sedan har du naturligtvis rätt att det finns omöjliga fall.
Om det omöjliga sammanfaller med det farliga eller riktigt farliga så kanske behandlingen blir livslång. Det har vi redan på vissa institutioner, tex på Säterkliniken.
Ordet behandling kan således tolkas och jag menar ordet behandling i dess komplexa betydelse. Det centrala är målsättningen att använda rationella och evidensbaserade metoder. (Kanske du sammanblandar behandling med ordet dalt. För min del kopplar ordet dalt till okunskap och rädsla)
För ganska många personer behövs troligen den enklaste av alla former av behandling, dvs en reprimand- som i sin tur leder till rationell insikt. (Trafikbot och parkeringsbot är ju av denna typ.)
Det centrala i mitt inlägg är den metafysiska inställningen om att Straffet skall vara liktydigt med en rationell behandling. För personer med balans i den emotionella och kognitiva kanalen fungerar nog metoden reprimand eller bestraffning.
Men för väldigt många av de personer som bevistar Sveriges kriminalvård saknas den perceptionskanalen. Man måste med behandling öppna upp så att man når in till insiktscentrat och då behövs betydligt mer kompetenta metoder är reprimand och bestraffning.
Jag förespråkar inte någon curlingkultur utan utnyttjandet av äkta vetenskaplighet så långt vår kunskap om människan nu faktiskt har kommit.
Det är inte samma sak som det du försöker beskriva.
Alla som inte klarar av att följa lagen behöver som jag ser det någon form av behandling.
Själv har jag vid 2 tillfällen fått trafikbot och kanske vid 8 tillfällen erhållit parkeringsbot. Den behandlingen fungerar hyggligt på mig. Men så har jag ett väldigt lätt-triggat skamcentrum och ”fy på dig Anders centra”.
Andra personer behöver mer komplexa behandlingar.
Och för några få så finns inga fungerande behandlingar. Logiskt i relation till den evolutionära normalfördelningen.
Sist detta om den allmänpreventiva effekten. Detta är ju självklart en egen fråga som i dess mest utopiska verklighet baseras på vetenskapliga statistiska analyser. Men i praktiken kan vi inte helt frigöra oss från befolkningens krav. Men befolkningens krav baseras naturligtvis på kunskapsnivån. Så till slut är det en besvärlig återkopplingskrets mellan vetenskap och kollektiv insikt.
Personligen vill jag ha funktionella straff avpassade till faktiskt verkan på den allmänna moralen.
MVH
En liten detalj som förbises i ditt och andra behandlingsoptimisters resonemang är det i västerlandet relativt omhuldade rättsstatsidealet att lika gärningar skall bestraffas lika. Bryter man upp likheten inför lagen så fullständigt, med ett helt individualiserat påföljdssystem, öppnas Pandoras ask med diskrimineringar m.a.p sjukdomar, ras, religion, politisk tillhörighet etc…
Sen kan man fundera på om problemet med straffmätning (behandlingsmetod och -tid) som inte är synkroniserad med det allmänna rättsmedvetandet löses genom att man flyttar det till det mer skönsmässiga vårdkollektivet – eller om man faktiskt förvärrar det.
Vidare har väl vårdkollektivets förmåga att förutse patienters framtida farlighet inte precis varit hundraprocentig…och dess enda möjlighet att vara det, givet dagens vetenskapliga utvecklingsnivå, synes vara att låta alla sitta inlåsta så länge att de rent fysiskt inte klarar av att begå brott längre – i många fall hela livet.
[...] http://andersbwestin.wordpress.com/2008/05/07/vad-ar-uppsat-den-irrationella-definitionen/ [...]
Johan jag tror du läser in andra saker än vad jag menar.
Det grundläggande är att jag menar att man tydligt måste skilja på handling och person. (dvs sak och person)
Jag utgår från evolutionslärans konsekvens.
Personen är en biologisk agent som inte kunnat göra handlingen annorlunda än vad som skedde. Att lägga straffet på personen är irrationellt. Det är inte relevant ur ett naturvetenskapligt eller låt oss säga signalteoretiskt perspektiv. Det finns i grunden biologiska orsaker (förkodning eller självkodning) till varje handling.
Har en person en egenskap som gör att han begår olagliga handlingar så är det bara någon form av behandling som har möjlighet att få personen i fråga att inte återupprepa denna typ av handling.
Straffet har ingen verkan på personen, om det nu inte är så att personen bär på funktionen att kunna hantera reprimand eller bestraffning som behandlingsmetod.
Straffet har bara två rationella funktioner.
1) Verka allmänpreventivt , dvs självkodande på kollektiv nivå. Bygga ett allmänt rättsmedvetande.
2) Att hindra upprepning av brott under den tid som personen är inlåst. (väldigt konkret effekt)
Men samtidigt eventuellt kontraproduktiv om personen efter straffet kommer ut i frihet som en ännu mer brottsbenägen person. (dvs utan evidensbaserad behandling)
Det kan i sämsta fall bli som en elektrisk kondensator som lagrar frustrationsenergi. Dvs en slags tidsfördröjd destruktiv energilagring.
Personen behöver rationell behandling så att personen efter straffets slut kommer ut som en utopiskt välfungerande (omkodad) människa som då fungerar som en ur samhället synvinkel normalfungerande person.
Detta är den grundläggande principen.
Att sedan livet innehåller praktiska och svåra gränsdragningar är en annan sak. Dessa gränsdragningar måste vi lära oss att hantera. Ibland kommer vi att göra fel. Det är också att klassa som en naturlag. Men det skall inte hindra oss från att ha en rationell verklighetsbild.
MVH