Att döden jobbar urskiljningslöst fick vi klart för oss för två veckor sedan när den fantastiske musikern Esbjörn Svensson gick bort i en tragisk dykolycka.
Detta har jag tänkt på varje dag och sedan dess på stereon, datorn och i bilen spelat EST;s underbara skivor.
Sedan kommer det över mig. Varför dör just de artister som jag älskar, så unga och dessutom i tragiska olyckor.
Först Collin Walcott , egensinnig och sensibel tabla och sitar instrumentlist i musikgruppen Oregon, världsmusikens ursprung.
Han dog i en tragisk bilolycka 1984 någonstans i Öst Tyskland.
Sedan den oerhört dystra trafikolyckan då Michael Hedges , den store nyskapande gitarristen, dödsstörtade ner i en ravin på väg hem en sen kväll från sin flickvän i slutet av 1997, dvs lite över 10 år sedan.
Dessa två musiker lever fortfarande kvar i mitt hjärta och deras musik spelas fortfarande ofta i mina öron.
Deras skapande, den kulturella avkomman lever kvar, fastän döden tagit deras liv.
Tre så fantastiska musiker- så tragiskt och onödigt för musiken och skapandet.
Lyssna och titta först på på Michael Hedges fantastiska teknik och humanistiska känsla. Fredens känsla !
Collin Walcott finns inte så mycket på nätet, men jag har hittat en vacker version med Ralph Towners “The Silence of a Candle” med gruppen Oregon där Collin spelar Sitar med sin personliga stil
Någon klok människa har däremot byggt en hel webbsida till Collin Walcotts ära.
Skulle jag lista tre musikartister som ryckts bort för tidigt så skulle det bli:
Roy Orbison, Freddie Mercury, Kurt Cobain
Var och en med en unik, oersättlig och onåbar musiktalang.
Geoffrey
Jag tänkte på Kurt Cobain men funderade över att ordet olycka vart lite fel.
Men å andra sidan är ju detta med ordet olycka något väldigt komplext om man nu beaktar sådant som intresserar både dig och mig.
Hur fungerar verkligheten?
Nog skulle man kunna argumentera för bägge sidor angående de tre nämnda artisterna ovan. De var antingen offer för olyckor, eller offer för sina egna misstag (eller en kombination av både och).
Usch ja, det är liksom värre när någon dör som berör med det estetiska, fast döden, som är urskiljningslös, smärtar vem det än drabbar.
Men hörrni, är en olycka en olycka, eller fungerar verkligheten utifrån inre önskningar?
Vad vet man? Egentligen?
I filmen the secret är devisen”your wish may command”
Tål att tänka på….