Även om jag inte riktigt förstår texten och klassar mig som icke religiös (möjligen en andlig längtare, men inte religiös) så kan jag aldrig låta bli att stanna upp och nynna med och liksom spela luftgitarr till denna låt.
Joan Osbourne är en sådan där klassisk “göra en bra låt artist” men det gör inte låten sämre.
Det är en sådan där härlig stämning av 60-70 talet, som jag ständigt längtar tillbaka till.
Nostalgi.
Man vill ha hundra till med samma känsla, men det får man ju inte.
