Den ofta meningslösa debatten om att våld och aggressivitet beror på gener eller miljö fortsätter.
I dagens DN Insidan skrivs en sådan där fruktlös artikel där olika kunskapsområden skall ställas mot varandra.
Jag blir genuint trött och ständigt förvånad. Varför odla ordet ELLER när det alltid är ordet OCH .
(Till och med: och*och*och *och ….. för att vara lite mer exakt)
Är det journalistiken som lockar de olika forskarna att dogmatisera och förvrida eller är det journalisterna som plockar ut delar av forskarnas svar så att det blir ett konstruerat ställningskrig.
Förenklade elementa är följande :
Pi= Gi * Ki * Si (extremt stiliserad formel som egentligen innehåller flera sk återkopplingsfunktioner )
där
P = Personlighet för personen i. (Kan även benämnas Fenotyp)
G = Genotypen för personen i.
K = Omgivande kultur (summa selektionsarenor) som personen i möter i sitt liv.
S = Socialt närfält (psykosocial omgivning: Funktion hos föräldrar, nära vänner mm)
Låt oss för enkelhetens skull konstruera tre olika genotyper, tre olika kulturer och tre olika sociala närfält.
Vad får vi då för utfall:
Jo, totalt 27 st utfall. Vi får totalt 27 st personligheter (fenotyper)
Av en genotyp kan vi ändå få 9 olika personligheter.
Detta är då ändå en extrem förenkling.
Men ändå så pågår en debatt som vill ifrågasätta detta.
Personer som ofta tillhör den humanistiska vänsterrörelsen vill ofta förneka bokstaven G.
Personer som ofta tillhör den nyliberala läran vill helst förneka alla tre bokstäverna. För dom gäller den Fria Viljan och att människor får göra som dom själva vill och sedan ta konsekvenserna av sina val. ”Är man kortsiktigt korkad” så får man naturligtvis skylla sig själv.
Det som ändå intresserar mig mest är varför humanistiska vänstermänniskor har en sådan beröringsskräck i bokstaven G.
Jag har aldrig förstått detta eftersom naturvetaren i mig skriker ut att man inte kan sudda bort (förtränga) en av faktorerna i ett funktionsamband. Av den enkla anledningen att man då ständigt gör fel beräkningar och för att man ständig får fel svar.
Är inte detta elementa.
Men om man är mer ideologistyrd än process/funktionsstyrd är det kanske enkelt att välja bort och suboptimera verkligheten.
Det är något religiöst över det hela.
Det värsta av allt är att om man vill ha med bokstaven G så får man utstå det numera stigmatiserade skällsordet BIOLOGIST.
Så jäkla genomkorkat.
Ändå är det de människor med sk genetiska sårbarheter som har mest att vinna på denna förståelse. Har man en genetisk sårbarhet så mår man extra bra och får ett extra bra liv om man verkligen satsar rätt och kunnigt på bokstäverna K och S.
Standardfall i detta är tex ADHD, damp, dyslexi, fobianlag, asperger, autism och sårbarheter i självskadebeteende, ätstörningar mm mm mm , olika avvikelser från centrum på normalfördelningskurvan. Men även högbegåvade människor kan behöva speciell omsorg för att kunna må bra i sitt liv.
På andra bloggar tycker man något helt annat. tex: Roya Intersektionalen.
PS!
Psykologen Per Isdal uttryckte fler kloka insikter i artikeln. Speciellt insikten om vanmakt som en destruktiv kraft är något väldigt viktigt att förstå. Istället för att alltid prata om spegelbilden Makt.
I ordet vanmakt finns en betydligt större pedagogik om man vill förstå bakomliggande orsaker och sk beteendescheman.
Att han däremot verkar vilja underskatta genernas inverkan förstår jag inte nyttan utav, om man verkligen vill förstå människan på djupet.
DS!
Det är nog just med hänsyn till stigmatiserande processer som man ibland väljer att bortse från bokstaven G… Hur människor reagerar på informationen att man har en ”genetiska sårbarhet” är ju väldigt olika, och förstås beroende av hur det läggs fram och hanteras, som jag är övertygad om att du vet…
Från min synvinkel som lärare så undrar jag om inte hänsynen till bokstaven G ofta borde hållas till oss pedagoger, eller teapeuter, eller vad det nu är… Som en viktig bakgrundsinformation, men kanske inte som en förklaring till individen…
Ingen lätt fråga vill jag säga!
Christer
Ja visst är detta en svår fråga som behöver hanteras med stor skicklighet.
Det är denna typ av frågor som gjort att jag startat denna blogg.
Jag försöker ju utgå från evolutionsläran på denna blogg.
Jag har kommit fram till att kunskapen inom detta område är det enda som har en möjlighet att sudda ut den ”stora skulden” och den ”stora skammen”.
Får alla klart för sig vad som ligger bakom alla unika människor , dvs den eviga processen ”det naturliga urvalet” så skall skulden och skammen kunna minimeras.
Dessutom deras spegelbild: Grandiositeten och finheten
I Sverige tycker jag att vi lyckats ganska bra att hantera denna fråga när det gäller personer med svårare genetiska handikapp. Tänk bara på Glada Hudik Teaters uppsättning Elvis.
Men när det gäller alla andra fortsätter vi att hymla, dvs att normalfördelningskurvan skall se ut som ett vertikalt streck längs Y-axeln.
För mig är äkta kunskap det enda som kan rensa onödigt lidande och sk bullshit – föreställningar.
Men visst är det svårt. Möjligen är också min idé en utopi.
Men det vet jag inte än.
En annan bra orsak till att vara försiktig när man pratar om genotyp är att det faktiskt inte finns några individer utan omgivning. Det går inte att studera genotypen ensam. Vad vi kan säga är att en viss gen ger fördelar ibland och nackdelar ibland. (Och att de inte alls är så stabila som vi en gång trodde.)
Men kanske kan man resonera i termer av att gener vill fortplanta sig själva. Det kanske kan slå igenom i organseringen av samhället, men jag är långt ifrån övertygad om det. Slutsatsen skulle då i varje fall för min del kanske vara att det är väldigt viktigt att olika ”sorters” människor verkligen är med och styr. Verkligen styr.
Fast jag tror att denna syn på arv är alltför förenklad. Vi luras nog av den bild som förefaller vetenskaplig för tillfället.
LeoB
Jag trycker på förenklingen i det jag skrev. Men jag känner mig säker på att förträngningen av ”genotyp” ger mer skada än nytta.
Vi måste till slut våga ta i detta och dessutom hantera frågan med ödmjukhet, respekt och humanism.
Eftersom ”meningen med livet” ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är just variationen så är det just det tjusiga och ”smarta” i detta som vi skall hålla fram och förstå.
Olikheten är vår styrka.
Annars hade vi fortfarande hängt i träden.
Det är det som är det centrala att förstå.
Just styrkan i olikheten !!!!!!!!!!
Hela min bloggs centrala idé handlar om detta synsätt.
Att vi skall fatta detta !
(OBS! ´Meningen med livet” är en metafor för de processer som obevekligen pågår och som vi aldrig kan ändra men styra upp så att de sker i ”humanistiska rum” eller som jag ibland skriver på funktionella selektionsarenor där alla får sin plats i laget.)