Under mitt vuxna liv har jag återkommande funderat över de manliga och kvinnliga egenskaperna / olikheterna sett ur många synvinklar.
Varför? Ingen aning. Det är något mentalt kodat.
Eftersom jag är en riktig musik- och ljudnörd har ett perspektiv varit musiken.
Jag har ofta känt mig ganska ensam med min musiksmak. Eftersom jag bor på ”landet” har jag i stort sett aldrig hittat några gelikar inom musikens mentala arenor.
Den andra dimensionen är att jag aldrig har träffat en kvinna som spontant uppskattat den musik som jag älskar.
Intresseflaggan vajar så högt ! kan man möjligen säga.
Min bråkiga hjärna söker ständigt förklaringar och mönster. Jag har inte kunnat undvika att älta. Varför gillar inte kvinnor musik av den sort som jag gillar. Min egen fru skriker ofta rakt ut. SÄNK! Jag blir vansinnig! Min dotter likaså.
Två exempel med avvikande musikstycken, men som har det gemensamma:
Är det någon som öppet visar tycke, så är det med mycket stor sannolikhet en man. Det har jag fått belagt genom tidskrifter, internet och konserter.
Finns det någon musikpsykolog som läser min blogg, så får ni gärna försöka beskriva rimliga naturvetenskapliga hypoteser.
Jag har en teori: Män är mer naturorienterade medan kvinnor är mer personorienterade.
En evolutionär hypotes: Män längtar bort bortom horisonten till randen av den upplevda verkligheten, bergen,heden, vidderna, havsbandet, universum och oändligheten. Utforskandet av det dolt obekanta. Kan det vara sant?
Först ett exempel från den ”mystiska” engelska basisten Barre Phillips album ”Three Day Moon”
A-i-a
.
och sedan den blyga lågmälda ekvilibristen Bill Connors modala akustiska gitarrepos ” Theme To The Gaurdian” från 1973.
(Helt fantastisk och unik cd att köpa som mp3 för 99 kr hos CDON.com.)
Theme To The Gaurdian
Som ni kan höra så älskar jag det bottenlösa vemodet. Antagligen en förklaring till varför jag inte orkar med det mesta inom kommersiellt skval. KENT är ett självklart undantag eftersom dom lyckats förena det djupt dystra med det kommersiellt funktionella.
Möjligen en ”skitfråga” men jag känner på mig att förklaringarna till stor del kan hittas i hjärnans komplexa vindlingar.
Får man vara nyfiken på sådant?
PS! Den stora paradoxen som förstärker min nyfikenhet. När det gäller film gillar jag i stort sett endast sådana filmer som jag vet att många kvinnor gillar, som tex dagens ”Broarna över Madison County”, ”Fyra Bröllop och en Begravning” och ”Notting Hill”.
Det tyder på att det finns en separat ”mental kanal” för musik rakt in i ett känslorum som är skiljt från stora delar av vardagslivets väsentligheter.
Vad tusan är detta för kanal? Många tror säkert på kulturella konstruktioner.
Inte jag.
DS
Hmm. Jag har aldrig funnit några sådana här mönster faktiskt, vare sig med min egen musiksmak eller den jag generellt finner i samhället. Det skulle vara att hårdrcok mer tilltalar män isf och sing song writer kvinnor men nog inte signifikanta skillnader som skulle peka bort från sociala identiteter. Kent uppskattas väl både av kvinnor och män?
Barre Philips och Bill Connors har jag inte hört talas om – det kan inte helt enkelt vara för att det du lysnar på är lite udda som kvinnorna i familjen klagar?
Hur ser dom på Dolly?
Martin
Dom gillar naturligtvis Dolly.
Jo jag har delvis en udda musiksmak men samtidigt så gillar jag också alldeles ”vanlig” musik.
Jag menar inte att all musik skulle vara könsstereotyp. Det finns mycket av musiken som gillas av båda könen.
Det är i den ”udda musikvärlden” som jag upptäckt den markanta könsuppdelningen. Inom ”skrået” nyjazz och liknade finns i stort sett enbart manliga utövare. (några undantag) Nästan samma extrema uppdelning finns på lyssnarsidan. Nästan bara män, men något större andel kvinnor än i ”musikantledet”.
Jag länkar till ett skivbolag som sysslar med nyjazz och modern konstmusik. Läs igenom skivbolagets artistlista så får du se.
Hittar du någon kvinna så är det nästan enbart vokalister.
http://www.ecmrecords.com/Artists/index.php?rubchooser=901&mainrubchooser=9
Jag är något på spåret som jag tror innehåller intressanta tankespår. Förutom detta med ”oändligheten” så kan jag se stråk av manligt nörderi och tävlingsattityd. Att skapa det ingen tidigare skapat. Att få vara extremt unik.
Det oändliga vemodet är mammas gata för mig som är Finländare. Fado och argentisk tango, även finsk symfonisk tango tillhör de absoluta favoriterna. Viss jazz, gärna bluesinspirerad, eftertänksam pop och rockmusik, men också ett riff i rätt tonläge och melodi kan ge rysningar.
När det gäller film däremot mycket sci-fi, intelligent BBC-deckare, dykning och upptäcksresor. Kanske ett något maskulinare focus.
Något jag har funderat på är genusolikheterna i textinlärning. Kvinnor kan mycket mer sångtexter, men är däremot nästan ointresserade av instrumentalmusik, allt från Bao, via Alan Parsons,Rick Wakeman,Stomu Yamashta, ELP till György Ligeti. Jag tror också att det är bara män/pojkar som lyssnar till Kraftwerk. Det skulle vara intressant att veta ifall kvinnor är beroende av en text eller av ett synopsis, för att få ut något av musik. Praktiken antyder något sådant i alla fall. Men osvuret är bäst..
Kristan
Ja du räknar upp ett antal artister / band som kan klassas som typiskt manliga.
Du har samma upplevelse som mig. Modernare instrumentalmusik verkar vara något väldigt manligt. Tidigt 70-tal var vi några grabbar som gillade Yes, ELP, Genesis mm. Inte var det många tjejer med i den hejarklacken. (Möjligen Genesis)
Däremot finns många kvinnliga musiker / lyssnare inom främst den romantiska klassiska musiken.
Dessutom håller jag med dig om att kvinnor i högre grad verkar vara kopplade till text och sång.
Se bara i den unga jazz världen. Övervägande del av kvinnor är vokalister och inte sällan även ”vackra kuttersmycken”. Det är en utveckling som kommit de senaste tio åren som en repris på 40-60 talets jazzsångerskor. Under 70-90 talet var jazz i första hand nyskapande instrumentalmusik som försökte ”klistra ihop” folk, asiatisk, arabisk, klassisk, rock med traditionell jazz och blues. Nästan inte en kvinna i denna värld förutom Carla Bley.
http://en.wikipedia.org/wiki/Carla_Bley
Ställer mig nog mer eller mindre på din frus och dotters sida här. Kanske inte lika starkt negativ eftersom jag inte blivit tvingad att lyssna på det
Men det första jag tänkte på när jag började lyssna på Bill Connors var: En bra röst på detta skulle sitta fint. Då skulle det bli lyssningsbart! Så läste jag Herr Grönqvists kommentar.
För mig måste nog sången vara i fokus för att jag ska bli helt fast. Annars är det meningslöst. Jag hör ju att Bach är vackert så det är inte det, men för att behåll intresset så måste det finnas något mer. Ibland när jag pluggar så lyssnar jag på Miles Davies, men det är för att inte bli för känslomässigt engagerad i musiken, vilket jag hade blivit om det hade varit sång med.
Martin: Men jag älskar Dolly!
Kristina
Du ser. Kanske är min hypotes om att kvinnor fokuserar mer på det mänskliga och kroppsliga. Medan vissa män bygger abstraktioner som i viss grad kopplas till naturen och oändligheten. Dvs romantiska känslor som inte behöver mänskliga relationer.
Min fru säger ofta att jag lyssnar på filmmusik. Men det finns ju ingen film säger hon och då blir det tråkigt.
Jo säger jag. Filmen går hela tiden. Inne i min hjärna.
Jag är envåldshärskande regissör.
Fantastiskt intressant. Exakt min upplevelse. Och det intressanta är att jag gjort ett antal kasettband till barnen med endast Mike Oldfield och Rick Wakeman, där jag läser Sagan om ringen till bakgrundsmusik. Det var naturligtvis före filmerna. Sen var det kört…
Jaha, så ni män har filmer i era hjärnor? Det låter konstigt, det har jag svårt att föreställa mig… Ibland har jag debatter och samtal i min hjärna, haha, men aldrig några filmer.
Kristina
Film är en metafor för en slags denamisk känslospegel. Men det stämmer faktiskt väldigt bra för mig.
Dessutom stämmer det inte för alla män. Jag pratar för en viss typ av män som hellre längtar bortom nästa dalgång istället för att bygga muskler och träna MMA.
Jag tror att det var vi som var spanare i det ursprungliga jägarsamhället.
Jaha, spanare. Det kan jag tänka mig, för då måste man vara bra på att tolka miljön och förutse vad som ska hända. Där har du ditt intresse för orsak och verkan.
Det värsta är att jag gjorde lumpen som ”Pumaspanare”. Löjligt namn.
Vi skulle gräva ner oss i fiendeland och smyga tyst i träden likt pumor.
Men så komiskt blir det om man har fallskärmsjägare som befäl. Vi skulle vara Sveriges coooooolaste kompani.
Seriös så tror jag på hypotesen om mänskliga arketyper. Vissa är spanare, andra vårdare, vissa är krigare, byggare, gycklare, ordningsvakter, sagoberättare, odlare, nyskapare mm i all oändlighet
ABW: Ja, efter alla exempel får jag väl vika mig för de ”evolutionära” hypoteserna. Det finns ju i vanlig ordning hur mycket intressant som helst att hämta där, synd bara att det är så inbäddat i det kulturella och så oerhört komplext att försöka urskilja och faktiskt kunna dra några långtgående slutsatser ur. Slutsatserna är ofta lika lätta att konfrontera och ifrågasätta som socialkonstruktivisternas men det är ju det här med arv och miljö och fan och hans moster. Undrar om hjärnforskningen kan ge mer svar och även mer robusta svar i framtiden.
Krisitina: Ja, Dolly måste ju alla gilla! Vilken kvinna, och vilket intellekt.
Martin
Du behöver inte ge dig. Det enda jag egentligen gör är att reflektera.
Jag vet inte, men samtidigt så misstänker jag sambanden.
Men jag har inga bevis. bara relevanta hypoteser.
Hade jag tio liv och statlig finansiering så finns det många forskningsprojekt som jag ville satsa på.
Martin
En synvinklel är att via ditt DNA ta reda på vilken din härstamning är. Då vet du tex om Du är från herdar, jägare-samlare, öbefolkning, eller odlare.
Troligen kan Du få reda på det via de matprodukter du klara av att äta. Rent empiriskt.
Herdebefolkning – tål laktos
Jägare samlare – tål inte laktos, troligen inte heller gluten
Odlare – tål gluten, men inte alltid laktos
Öbor – klarar sig inte utan omega 3 – fettsyra
Vit – tål inte stora mängder sol
Svart – tål stora mängder sol
Stora näsborrar, tjocka läppar – tål värme
Små näsor och öron, tunna läppar – tål kyla
osv… ren empiri.
Kristian
Nu är du inne på det enklare sambanden.
Det är bevisligen en aning mer lurigt att hitta biologiska samband mellan genetiska arketyper, kön och musiksmak.
Om vi nu tar de fem grundläggande personligheterna ”Big Five” och inser att det finns ett oändligt antal utfall i varje stapel av de fem komponenterna och sedan gör vi en multiplikationsmatris av dessa, så får vi (6,6*10)^9)^5 antal kombinationer eller ngt liknade.
Sedan skall vi i denna gigantiska mängd av utfall försöka hitta ett samband mellan Dolly Parton och Bill Connors och därefter rita upp en normalfördelningskurva relativt kön.
Ja du inser varför jag vill ha tio liv och en oändlighet av statliga forskningspengar.
Och det gäller ändå enbart studien av musiksmak.
Sedan har vi detta med bilar, gardiner, filmer, böcker, religioner, slipsar, maträtter, viner, dofter, . . . , . , .
Jag vet Anders, det var mitt jobb förr. Men jag ville bara reda ut de mycket enkla sambandet, som varför negrer ser ut som negrer och varför eskimåer ser ut som eskimåer, sen kan man applicera detta till höga kindknotor, sneda ögon, matsmältning, längdväxt, fetthalt you name it. Principen är s.a.s empirisk. Vart tog hon vägen och vad krävdes för att hon skulle överleva där? Går man på detaljer kan en sjöofficer som Fletcher Christian och hans besättning förändra allt.
Kristian
Jag ville bara retas en aning. Jag hade gärna jobbat med det du gjorde.
Men det finns vad jag vet ett ämne som heter musikpsykologi. Antagligen skulle man kunna skapa ett subämne som knyter ihop musikpsykologi / humanetologi /evolutionär genusforskning
För mig som gjort ”Pojkaktiga sångböcker”
http://mah.itslearning.com/mah/lumaol/pojkaktig/
är det här en sådan där lömskt smygande ickefråga:
– Vad menar du e-g-e-n-t-l-i-g-e-n? Får inte flickor lyssna på sån här musik?
Jag tror att det är omöjligt att göra något annat än att leka med frågan och närma sig den tvångmässigt individuellt. varje försök att extrahera någon form av sanning riskerar att bli ahistoriskt och fördomsfullt. Så min hållning blir ungefär: ”Ja – just nu vid denna tidpunkt i kungariket Sverige är det statistiskt möjligt att beskriva antalet utövare och lyssnare av just denna musiktyp som…. hmmmm…. män!”
Och så försöker man vara öppen inför det faktum att det antagligen är en mycket lokal och tidstypisk företeelse.
Tänker jag som skäms över att ha lyssnat på så mycket tävlingsinriktad snobbjazz. Den mest korkade sidan av manligheten (vem är snabbast – vem spelar starkast – vem kan ta högst ton på trumpet?)
Mats
Men det måste finnas orsaker till det statistiska utfallet.
Eller menar du att det enbart är en tillfällighet.
Självklart får flickor lyssna. Jag såg ju frågan i det omvända perspektivet.
Varför lyssnar inte flickor i pluralis på detta?
Orsaker är bra – eller det kanske ligger i våra hjärnors natur att försöka förklara saker på ett sätt som ger mening åt våra liv.
Jag tror inte att allt är tillfälligheter men är bekymrad över att biologistiska förklaringar riskerar att bli reduktionistiska. Jag ser det nog mer som en lek med positioner än uttryck för någon sorts biologisk ordning. Det finns alltför många okända variabler.
Jag tänker att Phillips musik skulle kunna användas vid lite trevlig aroma- eller kristallterapi på Österlen. Om vi hänger på en frigörande överbyggnad tror jag nog att även den produkten skulle vara säljbar på den kvinnliga marknaden.
Kanske.
Mats
Sökandet efter kunskap och förståelse kan man inte stoppa.
Är du kritisk mot mina funderingar så känns det som om du även kan vara kritisk till ämnet musikpsykologi eller alla ämnen som försöker förstå sig på människans olikheter och variation.
Själv tycker jag just nu att detta är en av de mest intressanta kunskapsområdena .
Nästa år kanske jag upplever något annat vara mer spännande.
Jag är inte kritisk till dina funderingar – och är också intresserad av den där mystiska skillnaden som ibland tycks så oändligt stor och ibland av mer tillfällig art.
Själva sökandet är alltid rätt och det måste ske förutsättningslöst. Mitt problem är att en viss form av beskäftig likhetsfeminism har mutat in tanken på könsskillnader som konstruerade och jag misstänker att du i polariserande syfte intar den motsatta positionen. Det kanske är ett retoriskt effektivt grepp, men ibland tror jag att den här rollfördelningen mellan teorier försvårar sökandet.
Det är besvärande att biologismen i sin renodlade uppfattas som reaktionär och antifeministisk – kanske är musik ett sådant ofarligt ämne som lämpar sig för att på ett lekfullt sätt pröva hållningar?
Mats
Du har lite rätt. Men just när det gäller musiken så har jag faktiskt funderat över denna könsskillnad ända sedan jag var ung grabb.
Mitt övriga intresse och fokusering på att problematisera världsbilden för socialkonstruktivisterna och likhetsfeministerna har kommit på senare år.
Jag tror också på kulturella konstruktioner och inlärda mönster men blir in i själen upprörd när man tror att detta är allt.
Jag ser på detta som lika naivt som kreationism .
Jag vill varken att likhetsfeministerna eller kreationisterna skall få makten över tolkningsföreträdet.
Det är lika intellektuellt skrämmande som fascism och annat vansinne.
Vi tänker ganska lika – för mig är det viktigt att inte revaschistiska antifeminister tar över de här frågorna.
Kanske blir jag därför en aning svävande och taktisk ibland, men det kan vara ett stort steg för kvinnor som defierat sig som goda och offer att inse sin förtryckande roll i vissa sammanhang.
Samtidigt är det ju extremt deprimerande om de här frågorna ska urarta till en tävling om vem det är mest synd om.
Jag är intresserad av om det som Hirdman kallar könsmaktsordning verkligen upprätthålls med hjälp av ”särhållandets logik”. Då blir ju själva språket (och tanken på) manligt och kvinnligt skuldbelagt och uttryck för härskarteknik. I min värld är språket ett redskap för frihet – inte ett sätt att defiera sanningar om hur skaer egentligen ”är”.