Jag klagar inte. Jag är inte bitter.

Jag lägger märke.

1) Jag mår bra av fysisk ansträngning. Lyckokänsla.

2) Min fru blir glad när jag kombinerar fysisk ansträngning med nytta.

3) När hon blir glad och ger mig beröm så blir jag en glad och snäll man.
Positiva spiraler uppkommer.

I nästa steg funderar jag över hur dessa positiva spiraler skall vara konstruerade i den urbana staden där mannens fysiska styrka inte enkelt kan nyttogöras förutom inom konstruerade arenor såsom idrott och gym. (den direktkopplade nyttan är inte uppenbar)

Tänk om detta är en viktig faktor att beakta.

Dvs att kvinnor blir glada av att se sina män jobba hårt med sina kroppar.

Jag är ju intresserad av evolutionspsykologi.

Kan det finnas en koppling mellan parbildningens ”lycka” och mannens fysiska kroppsarbete.
Kvinnor väljer ju män i hög grad efter lukten på könshormoner/feromoner.
Fysisk ansträngning har antagligen en koppling till denna ”luktförnimmelse”.

Hur luktar feromoner från en man som enbart spelar datorspel, dricker cola och käkar chips och hur påverkar detta partnervalsarenorna och varaktigheten i nära relationer.

Mats
Jag vet. Jag undviker stress i samband med snöskottning. Jag håller ingång med promenader och skidåkning och på sommaren i löpslingan.

ingen uppvärmning+stress+fysisk belastning=hjärtattack

”Hur skall vi män bete oss för att attrahera och tillfredsställa kvinnorna och samtidigt må bra.”

Att vara glad istället för bitter är alltid en början

Behöver få vändning på vansinnet.

Min SYO tjatade ett år i nian att jag skulle bli förskollärare. Men jag var en inbiten tekniker och vart till slut civing. Min fru som är psykoterapeut blev av samma SYO programmerad till att välja teknik.

Dogmerna gällde redan då.

Tur för tekniksamhället att min fru inte lyssnade på SYO:n och tur för alla nöjda patienter som min fru får på fötterna.

Fanns Du med redan på ”Dagispedagogikens” barndom. Då Kalle Anka var olämpligt för barn, eftersom tidningen inte innehöll några familjerelationer, utan alla var bara farbröder och tanter, man skulle läsa: Min Mamma är truckförare och min pappa är barnmorska.

Sedan blev Pippi Långstrump förbjuden och lyst i bann, Karlsson på taket har alltid varit ett rött skynke…

Överhuvudtaget har barnpedagoger, som förläst sig på Frenet och Freire, haft svårigheter med allsköns icke socialrealistisk smörja som barn tycker om. Det är nästan mer regel än undantag.

Det verkar som om studier i barnomsorg mer väcker främlingskap till föräldrar än tvärtom. Nästan som om de tyckte att de stackars barnen egentligen skulle ha det bättre med dem som föräldrar…

För mig är det självklart att två stressiga föräldrar som båda skall ha halva foten i yrkeslivet i kombination med intern konkurrens utgör en extra riskfaktor. Det är därför som det dogmatiska ideologiarbetet är så kontraproduktivt.

Att däremot stödja och bilda två unga föräldrar att optimalt tona in till sina barn kan aldrig vara fel.

Jag tycker att det är jätte bra om barnavården har kurser /understöd till båda föräldrarna.

Men nästa steg då man försöker med ideologisk social konstruktivism det är då som jag blir förbannad.

Jag kan inte undgå att lägga märke till att det är genusdoktrinerna som är styrande istället för det självklara:

Hur blir man bra föräldrar? Hur ger man barnet en god start i livet?

Det sista är för mig en självklarhet.

Jaja… Vi har trots allt inte så många kreationister här, och nåt måste väl stollarna tro på och kriga för.